sjukhusliv

Jag ser henne ta stöd mot disken när hon upprepar sin fråga in till sjuksköterskorna. Om de kan se någonting. Ge ett datum. För det går inte längre att leva. Ofungerandet. En plats. Snälla. Narkos och röntgen. Vi behöver veta... Ord som blir tunnare och tar slut. Outtalat underförstått "hur svårt svaret än blir".

Den här krampen gör oss tystare. Orörliga. Den sluter sig allt hårdare omkring.

Vi väntar varje dag nu. På att få ett datum som låter oss gå till nästa ruta, den nervösa. Nerverna innan. Oroligheten under. Pinan efter. Då när varje telefonsignal sliter upp håret och ger orimliga flyktimpulser. Huvudet som skriker att det inte villvågarorkar svara. Eller. Ännu värre. När det är tyst. Ingen ringsignal alls. Två dagar och tystnad. Vad betyder egentligen det? Och så. När det väl ringer: kroppen som vet svaret innan hjärnan hinner fram. Det är något i hur luften låter kring den som ringer. Utandning? Eller tvärtom. Den där inandningen som ger reflexen att sträcka sig efter någonting att ta ett hårt tag om.

I utrymmet mellan slutet och en halv millimeter av ljus. Där väntar vi. I någon slags märklig kärlekskramp.

Strängen som håller oss. Ger de lösa bitarna en orsak att ändå anstränga sig. Lite till. Lite närmare.

Vidden av hur kargt vi har det blir kanske som tydligast när vi har det som nu. Allt bättre.

En första natt utan en förälder vid sin sida. Han den tandlöse. Växer helt av sig själv för sig själv.

Drömmen tydlig. Jag färdas med några oklara på en ranglig roddbåt efter ett skeppsbrott. Vattnet är svart kring ön, befolkad av otäcka vrålande döda människor, som vi styr mot. Jag förstår att dom är farliga. Vill äta upp oss. Och att alla dessa arga vålnader befinner sig i olika stadium av död. Endast genom att äta på oss kan de må bättre, nå frid. Ön är full av dessa förvisade skrikande själar. Liksom vattnet närmast stranden.

Lite längre fram i drömmen förstår jag att vi i båten också är döda. Men bara lite. Så vi bestämmer oss för att lämna den rangliga båten som snart ska sjunka. Vi simmar mot land, försiktigt för att inte bli uppätna av de döda. I slutet av drömmen vet jag att det finns en möjlighet att vinna tillbaka Livet. Mitt halvdöda jag måste kyssa en helt levande. Och så måste jag få ordning på alla kläder som tynger ner klädhängaren i hallen. Jag måste välja bort några trasiga klädgaljar som saknar krok. Hänga snedhängda jackor raka. Låta oanvända jackor plockas undan. För annars orkar inte klädhängaren hålla upp alla galjar.

-Jag är varken sjuk eller deprimerad. Jag är trött. Men stark. Och långt ifrån död. Idag väntar sommarvärme och hattparad för två små. Samtidigt som jag nog ska gå en sväng till mitt kaffeställe. Själv.

Vi rycker till med axlarna, ler. Mot boken med kapitelnamnet Sagan om verkligheten. Mot andra fina som vi delar köket med. Sedan pratar vi om tapas.

Idag är många inne på den här planeten. Många som mår dåligt. Så dåligt att vi lånar ut vår säng. Jag ser en pappa jag inte sett på länge och blir rak. Han som en gång för länge sedan mötte mig med orden "Du, du ska se att det blir bra. Dom är duktiga här..." Som ur en annan saga. Vad gör han här. Är de tillbaka igen. Cellerna som inte gör som de borde. Jag kan inte släppa honom med tanken. Dom borde verkligen inte vara just här. Inte nu. Det kan inte vara bra... En kirurg kommer in i det stora rum vi delar med andra. Han börjar prata med en halvstor och jag stänger mina öron. Tonåringar behöver plats. Inne på den gemensamma toaletten hörs ljuden som säger att fler påsar behövs. Vita plast. Mamman springer och hämtar. Allt medan vi väntar på vår tur. Enligt schemat där andra prioriterats som mycket viktigare.

Dagen jag aldrig trodde att vi skulle komma till, vi är där nu. Den vita navelsträng som varit direktinfart för mediciner, giftiga som snabbt lindrande. Den ska bort och det borde vara en dag att fira. En stor dag. Glad lillebror. Spänd storebror. Hemmafest med pizza och glass. Men jag hittar ingen glädje. Är för rädd. För hur den här historien, den om mitt universum, för hur den ska bli.

Navelsträngar kan vara så bra för oss vuxna att hålla i när vi tappar balansen. Men nu måste jag släppa taget om min. Samtidigt som flickan i grannsängen glatt börjar prata efter lång tystnad. Morfinet verkar snabbt.

Ösregn ute men jag sitter glad utan jacka. Vid min sida en fortsatt allt piggare klarare. Sugen på saker som ska komma. Jag med.

En bra dag till. En millimeter.

Jag tänker mig oss som snigelrörliga. Långsamma över grusgångar. Men i microdelen av vägkanten där vi vistas. Där gnistrar det till när det vänder. Bra mot sämre. Ibland så mycket sämre att luften inte går att andas. Svarta prickar som dansar bakom ögonlocken.

Eller som nu. Efter ett djupt bottenskrap och dagar veckor århundraden av... ingenting. Att få en försiktigt bra dag. Följd av en till, bättre. Det gör mig så mjuk att det nästan blir löjligt. Till och med i mina egna ögon. Ändå är det sant. Två långa lyckliga millimetrar. Om jag blinkar blir de kanske ett helt steg.

Vad roligt att se er, det var länge sedan! Bägge systrarna vet att jag inte vill ha majs. Den ena kommer fram när jag sitter tillfälligt ensam. Vill säga att han ändå ser ut att må ganska bra. Att han är fin. Undrar om vi har något ställe vi kan åka till ibland, någon plats att få vila på?

Jag svarar att vi har våra ställen. Men att vi inte kunnat röra oss så mycket de två senaste åren. Det har varit för mycket sjukhus. Fast nu är det ganska stabilt. Han har ju varit här sedan han var nyfödd. På ert ställe, säger jag. Vi har alltid gillat lördagslunch här. Men. Det är svårt att vara. Nuet. Och så kommer det där mantrat jag brukar dra, det om psykakuten på andra sidan berget. Att ibland känns det som att vi är nära gränsen. Inte orka mer... Men. Vi gör ju det. Fortsätter vakna och kliva upp. Varje morgon. Vi bara måste, för allas skull. Fortsätta försöka. Så mycket vi kan. Jag är osammanhängande men hon lugn. Vi känns som gamla grannar.

Trött men pigg. Klar. Är han allt kretsar kring. Bensmärtan är borta och vi får uppleva hur roligt det är att gå ut och äta - när alla äter sin lunchmat utan problem. När vi varit hemma en stund vill vi ut. En gång till. För ännu mer mat. Och soffgodis. En bra dag. En. Bra dag!

Jag vet inte helt men tror nog ändå, på ett besök där i vår andra värld. Helg är helg och fredagar blir lätt som de blir när klockan passerat fyra och dagvården stängt. Ingen bitterhet får plats här. Det bara Är.

Tills dess fortsätter jag försöka självläka. Tillsammans med lillebror högt uppe på smal träsoffa. "Alla lilla ditt kaffeställe mamma, alla lilla ditt kaffeställe. Ja lilla ditt kaffeställe!". Så säger han, den länge ordlöse med en kompenserad förmåga att se bilder som fortfarande kan få mig att tappa andan.

Den gröna luvan tätt mot min axel. Gympaskorna uppdragna mot soffkanten. Knaprandes på mandelbiscottis med ett sugrörsglas fet mjölk. Samtidigt som vi gungar med till åttitalets kanske bästa syntlåt. Mitt kaffeställe står stadigt kvar. På torget som varit mitt nästan lika länge som den här staden. Vuxenlivbojen. Snart mellan blommande körsbärsträd som kommer att förvandla platsen till något alldeles alldeles overkligt skirt.

En morgon med mystiska symptom i ett ben som gör ont och inte vill fungera. Men jag orkar inte bli orolig över knölar. Bestämmer att det är helt ordinär växtvärk. Ordinerar alvedon och dagis. Det är ju fredag så visst kan det bli som vanligt. Eftermiddagssamtal in till avdelningen. En helg på andra sidan stan. Men nu är det fortfarande morgon. Och jag och mina pastelliga jeans vill ut.

Så lätt att att glömma det egna viktiga. Två timmar med barn hos andra. Fint att få andas. Själv. Trettiåtta vårar och med min egen kalla hand. Mjukt i den varmare och långes.

Jag börjar bli bra på det här med snabba upptankningar.

Höst. Runt omkring syns tecken på liv. Men inte här. Inte i mig. Jag undrar när det hände? Det är inte lätt. Väntandet. Att hålla tanken ren, utan allt för mycket rädsla inför vad som väntar. Någonstans. Någon dag.

Eller så är det bara den där helt vanliga tomheten som följer resande. Det där att tillfälligt få vara bland en annan sorts blickar. Ögon som varmt sökt mina, för att mötas.

Jag står rakt framför höstens nya värld och hus. Läser skolordet ovanför porten. Tanken omfamnar farmodern och resten av familjen som idag ska begrava sin halvstora flicka. Sedan kommer den. Kraften som gör mina egna ögon klarare igen. Får mig att se våren och skynda hem. Mot min sjungande skatt med sin första tandglugg. Snart två. 

Sist resväskorna låg halvklara byttes tankarna på cava mot en i panik överpackad handväska. Barnfri semester mot Barncancercentrum. Barnsjukhusplaneten.

Skatten ler med hela kroppen och är dansig. Blir glad över de flipflops jag köpt åt honom. Det känns som att han mår ganska bra. Tidigt i morgon gör vi ett nytt försök. Den här gången med barn, många vuxna och en hel resväska med medicin. Om vad som helst skulle behaga inträffa just när vi vågar oss iväg. Hem. Kommer vi alltid. Jag önskar att det blir först om en vecka.

Texten handlar om att leva i väntrummet. Skriven av en mamma som själv väntat. Det tystnar runt omkring när jag börjar läsa. Om vårt samtal som vuxit samman till det här. Påtagliga. 

-Det låter verkligen inte kul... I en stor platt färglös öken. Du. Hur kan någon vilja och orka vänta. På oss? Undrar jag. Och så skrattar vi till lite. Hon som skrivit och varit. Och jag. Jag säger att jag känner mig slagen. Av hur eländigt det låter. Orden som ska föreställa våra liv.  I det där väntrummet där väggarna kan röra sig. Både längre ut och plågsamt närmare. Alla oväntade obehagligheter. Alla frågor utan svar. Alla dessa dagar. Helt utan Säkerhet. Startade med den dova ton som sedan finns med mig tills jag somnar. Jagar mig i drömmarna. Släpper precis i mellanrummet innan. Jag vaknar upp till en ny dag. Med dov ton, alldeles under hjärtat. Det är en svår läsning.

Men i den finns också det största. Det om att mycket är vackrare än någonsin. Och vi avslutar samtalet intensivt. Ballongen. Hur har jag kunnat glömma att berätta för henne om Ballongen? Den som släpptes efter hennes dotters begravning. Den som flög hit, mot vårt hus. Innan den vände och seglade upp mot deras berg. Jag som såg den genom köksfönstret och tänkte att den kom för att fira vår födelsedag och femåring. Vi kände inte varandra då.

Det går inte att komma ifrån den starka känslan över samband. Mellan det som sker och vilka vi får möta.

Han blir så ledsen. Tårarna mot min hals. Jag vaggar honom i min famn, som om han vore riktigt liten.

Jag förstår faktiskt, säger jag. Jag förstår att du blir ledsen av att glömma bort vad du vill säga. Hela tiden. Ibland när du hör att min röst blir hård, så som nyss, då är det för att jag också känner mig ledsen... Men du. Jag tror att alla ord och bilder de finns kvar i dig och med lite hjälp kan dom komma ut. Vet du. Jag tror faktiskt, längst in i mitt hjärta, att det kommer bli bättre. Jag tror verkligen det.

Lillebror går och hämtar Långa Hunden. Som tröstat liten mamma. Sedan sätter han sig på sin stol. Och äter två fiskpinnar. Han som aldrig ätit mat. Fastän han är på sitt fjärde. Han sätter sig och börjar äta. Efter att ha tröstat sin bror.

Jag behöver fortfarande en ny strategi. En inställningsram att luta mig mot för att klara av den här allt mer svårbalanserade situationen. Men den där obekväma Gropen. Den är jag bestämt uppknuffad ur.

Två timmar och trettio minuter utan barn på barnsjukhus. Vi gäspar ikapp. Sorgsna. Men också något mer på plats. Ytterligare en pusselbit, den om förmåga, börjar klarna. I den grad det nu går att se på begåvningar i skarpa färger. I just det här fallet verkar disiga nyanser vara temat.

Mitt hjärta sörjer ett barn som inte längre är helt den jag vill minnas. Den som kunnat bli. Han är istället den han är nu. Kanske lite till. Jag försöker tro på det där jag egentligen vet. Det där om att inte jämföra. Varken drömmar eller annat.

Om jag låter bli att vara sådär attraktivt förståndig och seende för en stund. Unnar mig en ytterst liten stund nere i en Grop. Då skulle jag skrika Nej! Kanske gråta. Önska mig någonting helt annat. Sedan skulle jag nog göra som vanligt. Börja krafsa fram en pinnhög stabil nog att ta mig upp.

Det är bättre att vara långsam och svårfokuserad än död.

Lördag. Den här tiden för en vecka sedan stod väskorna packade för sjukhus. Fem dagar i den värld där vårt vardagsrum är andras arbetsplats.

Lördag. Nästa gång. Då står en sexårig tårta och kittlar oss. Liksom stora väskor som ska fyllas med allt sånt man kan behöva. Om man kommer iväg på sin allra första resa långt bort. Inte till norrland dit alla tidigare utlandsresor gått. Utan till varmare land.

Tio dagar kvar och mycket kan hända innan dess. Jag håller bekymmer en bit ifrån. Tänker att ska någon bli riktigt dålig, kan det lika gärna få ske på en härlig plats. Hem kommer vi alltid.

Just den här lördagen. Ska små superhjältar få förundras över stora. Men den överraskningen håller vi på. Lite till!