På vårt kylskåp

En liten grön handskriven lapp på kylskåpskanten. Den talar om vilket stråk våra fötter ska följa, på det andra sjukhuset, för att komma till strålbehandling. Datum och tid. Veckor. Sedan ännu fler veckor av efterbehandling. Tiden det tar. Som kanske är den vackraste boktitel jag vet. Fast jag vet inte om jag gillar själva boken.

"Jag skulle inte våga låta bli. Han är så liten". Sa läkaren. Strålas ska han. Trots att det kommer att ge N permanenta skador så är det något gott över det beskedet. Att det finns, kvar att göra. En plan. Något för oss marklösa att fästa upp livet mot, ett tag till. Och jag tänker att det kanske är alldeles naturligt. Den där dagen i september. När biopsin var gjord och behandlingsschemat presenterades. Då var det så illa att ingen av läkarna pratade om sådant som "efterbehandling". Kanske törs de. Nu.

Bland lappar och bilder på vårt kylskåp samsas många delar av livet. Kärlek och matrester.


Kommentarer
Postat av: Fiffi

Hej kärna ni!

Som sagts så många gånger, men som inte kan sägas tillräckligt: Detta går vägen!Blomman växer upp och blir stor. Det finns en plan och en väg framåt. Även om tiden framöver är så fruktansvärt tuff så hoppas jag att vi kan hjälpa er att ta siktet mot ljuset i tunneln. Skickar en stor kram från en snörvlig Fiffi

2011-12-30 @ 11:02:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0