Stjärnan

Som vilken olycklig som helst är jag glad att det är över. Julandet. Den där supermysiga högtiden. Allt för svårt att mysa när feberfladder fram och tillbaka gör att termometern används mer frekvent än något annat. Ouppackade sjukhusväskor. Men vi blev hemma. Tillslut.

N är helt slut. Inga värden och ingen ork. Vi låg tillsammans på hans säng. Vilade och tittade på en stjärnhimmel i min mobil. Jag visade stjärnan han fått i julklapp av en vän. Berättade att pengarna hon betalt för hans allra egna stjärna - kommer att användas till silvermedicin. Antibiotika i fattiga länder. Sen sjöng jag så falskt det är möjligt med förkyld röst: Ser du stjärnan i det blå, allt du önskar... Förklarade för N att om man önskar sig det som finns allra längst och varmast där inne i hjärtat. Då får man det. N tänkte länge innan han sammanfattade den här konstiga julen. Mamma, jag vill ha en jättestor tomte. Inte en riktig utan en låtsas. Och jag tänker att det är gott. Det är så det ska vara.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0