Julstjärnor och ljus

Jag kan ha varit 24 när jag hamnade i cancerföreningens ungdomsgrupp. Vi var några unga irrande själar som samlades under en driven och varm föreningskvinnas vingar. Så här i efterhand kan jag inte riktigt förstå varför jag spjärnade emot så. Som jag minns det skolkade jag mest. Men känslan av att jag skulle överleva, ta mig igenom, eftersom andra redan gjort det före mig. Den var bra..

Igår skolkade jag igen. Eller. Jag smet. Satt och väntade på en kvällsföreläsning med en ny grupp, föräldragrupp. Och medan jag tyst tjuvlyssnade på andras prat om hjärnskador och defekter efter avslutad behandling, om goda tumörer som opererats bort. Där och då växte känslan sig stark: det här går inte. Vi delar tumörordet men det här är inte min arena. För tidigt, frågor för långt bort. Jag kan inte se mig själv i deras skor. "Vi blev klara för fyra år sedan. Den var ju godartad. Hahaha ha."

Jag tog bussen hem igen. Min morgon idag är fylld av värmen från en av deltagarna i den där ungdomsgruppen för så länge sedan. Jag tror att ämnet den dagen var jul och hur jobbig den var. Hon berättade att hon tänkte sig att alla julljus brann för oss. Som hälsningar (och kanske kramar, jag minns inte riktigt) till oss från våra mammor. Jag längtar tills dom börjar tändas igen. Vår väg behöver hjälp att lysas upp nu.


Kommentarer
Postat av: K M-A

Du gjorde det du kände för igår och tog bussen hem igen, det är styrka! Att göra de man känner att man vill göra. Skickar styrkekramar

2011-11-17 @ 14:13:10
Postat av: Ylva

Kattis, jag minns också att du skolkade... men jag minns framförallt hur glad jag blev när du väl var där. Den samhörighet jag kände med dig när vi satt där bredvid varandra i den slitna soffan med alla dessa tokiga brokiga målningarna på väggarna gör mig fortfarande alldeles varm. En djup samhörighet som vi för alltid kommer att ha. Av en anledning vi hade velat vara utan men med en vänskap som jag för alltid vill ha. Det gör mig så fruktansvärt ont att veta att du ännu en gång måste kämpa mot detta monster.



Förstår att du inte känner dig redo för en ny grupp. Ta den tid det tar, kanske en dag är du redo och känner att du där kan finna stöd och tröst. Och skratt. Och tårar. Och händer att hålla och varma kramar.



Jag hade glömt det där med alla julljus. Men det är så sant, så fint. Nu, snart, lyser dom för oss igen. Tills dess tänder jag några ljus och genom dem skickar jag de varmaste, innerligaste kramar och tankar till er.



Ylva

2011-11-17 @ 17:36:43
Postat av: Johanna

Allra finaste du! Jag tänder ett ljus för dig och din familj redan ikväll! Och skickar mängder av varma, goda tankar och massvis av hopp och styrka till er!



Stora kramar och massor av kärlek till dig!

2011-11-17 @ 20:53:10
Postat av: Anonym

Jag läser och följer dig och ditt liv, har inte gjort några inlägg här tidigare men jag tänker på dig och din familj, varje dag! När jag tänder mina ljus i år skall jag tända dem för dig och din familj! Tänder ett till er redan ikväll. Det här måste bara gå bra - många kramar



eao

2011-11-17 @ 21:43:09
Postat av: Sofia

Tänker på er varje dag!



Många tända ljus och varma kramar till dig Kattis och dina fina killar!!!

2011-11-18 @ 11:27:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0