Om att genomskåda guldet

En liten orolig ton inombords, en oväntad nervositet över den här dagen. Kanske är det att vi snart är halvvägs genom guldet. Kanske är det ovissheten kring hur N ska må av den här förvarnat tuffa fjärde... Eller så speglar jag mig helt enkelt i den här lilla stora pojken. Han som på egen hand börjar genomskåda det här med "guld". Att det minsann inte är snack om guld när inläggning betyder att ha ont, må pyton, längta hem. Längta sig till tårar efter lillebror. Många tårar i helgen. "Jag vill inte till sjukhuset. Jag vill inte. Jag vill vara hemma!"

En bild jag inte sett på länge har kretsat i mig. Ser hur jag byter plats med mormor Magda, där vid huvudändan av mammas säng. Fastän jag inte förstod så nog visste jag. Varje andetag tycktes som det sista. Blev tyngre. Kom oregelbundet. Läpparna torra, ögonen sedan länge slutna. Och nästan precis innan det var alldeles försent: Mormor, kom, ställ dig här. Och mormor kom snabbt. Tog mammas hand. Jag gick runt till andra sidan. Några andetag senare. Dog hon. Och jag minns med mina 23 år att Å vad bra att jag kom ihåg mormor, för mamma var ju trots allt hennes lilla flicka.


Kommentarer
Postat av: Katrin

Tänker på er och veckan ni har framför er. Klart att N vill vara hemma. Bra att han säger det,det finns vilja och kraft i det. Noterar också att det nu är november, tredje månaden sen det började. Så kort tid och samtidigt en oändlighet. Många kramar från mig

2011-11-07 @ 10:47:53
Postat av: K M-A

Tänker på er och N nu då fjärde behandlingen skall ske. Tycker N är en duktig liten kämpe!

2011-11-07 @ 13:32:43
Postat av: Jeanette

Många kramar!

2011-11-07 @ 18:53:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0