Överröstas av oro

Jag är nervös. N klagade på ryggont i morse. Jag började svettas på riktigt, ringde direkt in till BONK. Mamma började också klaga på ryggont, efter lyckad behandling. Tre månader senare. Inget mer.

N har börjat prata så högt. Först tänkte jag att det var glädje, barnbubbel. Något bra. Men när han nu vill höja tv-ljudet och jag frågar om han tycker sig höra dåligt. Då får jag hjärtklappning av hans "ja". Ryggont, ryggmärg. Hörsel, lillhjärnan. Och hoppet om att den allt piggare pojken har en krympande jättetumör. Grusas av den kramande rädslan för det värsta av allt: jättetumör och spridning. Mitt hjärta klapprar så att jag måste dra djupt efter andan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0