Mellan två världar

Jag ser så många ledsna och trötta omkring mig, mer urlakade än jag. Och jag tänker. Hur kunde jag leva fullständigt tanklöst och ovetandes om hur många som är så sjuka?

När jag står och iakttar det här enorma sjukhusområdet blir jag sorgsen. En gigantisk institution av sjuka människor i alla åldrar. På något sätt undangömda i utkanten av stan från resten av den friska världen. En egen planet. Hur många här är oroliga eller rädda? Ensamma. Uppgivna. Bortglömda. Jag hade så gärna velat hjälpa till. Få dessa för mig okända, i alla rum och bakom alla fönster, att känna sig varma. Lite mindre osynliga. För världen utanför. Men det är för stort. Dom är för många.

Och det är dags för mig att åka hem till mitt, till just den där eftertraktade världen.


Kommentarer
Postat av: Fiffi

Det gäller att inte tappa bort sig i det stora. I det lilla du gör varje dag för N, för andra du möter på Bonken är det som gör skillnad. Det starka kaffet, skrattet i korridoren och den där äkta kramen räddar den personen just i den stunden. Kram från Vabbarna i Viken

2011-11-15 @ 19:38:45
Postat av: Helena

Fick idag reda på att den här bloggen existerade och har precis läst från ditt första inlägg till ditt sista med tårar konstant rinnande nerför kinderna. Vad fint du skriver och vad jag beundrar er!!! Jag håller alla tummar jag har och vill bara att ni ska veta att vi tänker och har tänkt jättemycket på er. STYRKEKRAM

2011-11-15 @ 21:48:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0