Pausknappen

Konstiga dagar har gått. Huden sitter uppe igen men det finns liksom ett tomrum mellan skinnet och det som ligger bakom. Jag vill inte tänka. Men tankarna finns där ändå.

Otäcka drömmar på nätterna och obehagliga bilder i huvudet på dagarna. Jag pussar på N så ofta jag kommer åt, försöker se honom som frisk. Ömt medveten om att han kommer att förändras.

Men han lever. I allra högsta grad, så visst lever han. Stannar tanken där för nu.


Lågvatten

Jag är så ledsen idag. Hudlös. Har gråt i mig som knappt kan hållas på plats.

Det strular med Ns shuntar igen. Akutröntgen igår kväll och nu nya överläggningar mellan BONK, infektion och neuro. Det låter som att shuntarna förr eller senare måste bort, frågan är bara hur länge det går att ha dem kvar... Jag känner ingen framtid, inget ljus. Och huden ligger och skvalpar nere vid mina fotknölar.

Försöker vira in mitt orosskrynklade hjärta i diset utanför. Det är en sådan vacker höst.


Livskvalitet

Till och med jag börjar känna viss irritation av psykologbesök. Idag kom någon med en enkät om livskvalitet. Fint att psykologerna sitter och funderar på det här med livskvalitet men just nu är det något överflödigt att analysera hur vi upplever den. Men jag kanske bara är trött. Lite grinig.

Livskvalitet är så avlägset. Som Australien. Jag har för mig att jag har tyckt att den brukade vara morgonkaffe på stammisstället mellan dagis och jobb. Att äta gott ute på lunchen. Att få jobba bland riktigt bra arbetskamrater. Att kunna promenera hem, hälsa på kända ansikten i kvartersaffärer. Äta middag med tre killar omkring mig. Vardagsprylar. Stilla vuxenhäng med barn i säng. Varvat med andra, livligare kvällar. Kära vänner, vin och surr.

Jag sa till psykologen att komma tillbaka senare. Att jag har en kvart kvar bland mina killar. Att den är viktig för mig.

Ns tredje behandling blir klar ikväll. Men mönstret upprepar sig med förhöjda infektionsvärden och feber. Hemkomsten får vänta. Alltså det här med livskvalitet. Det går såklart fortfarande att hämta morgonkaffe mellan dagis och jobb. Och det går att surra med sina vänner. Men jag är inte hel när min flock är utspridd. Så enkelt är det. Så det skulle jag kanske kunna bjuda psykologen på att få analysera: Hur fixar man livskvaliteten på avstånd från delar av sig själv?


En dag med många saker i

Ingen sömn alls natten till idag. Barnakut med lillebror innan dagis. Potentiell blindtarm - eller förstoppning. På väg ut sökte jag upp läkaren vi träffade när vi var där med N och hans trötthet. Hon som tog oss på allvar, som remitterade röntgen på barnsjukhuset. Jag sa Tack, tack för att du fångade in en diagnos med så tunna tecken. Hon visade upp en arm med gåshud och gav mig en alldeles äkta kram.

Fortsatte mot sjukhuset. Försökte hjälpa en förvirrad tant vid hållplatsen samtidigt som jag försökte prata med N i telefon. Tanten skällde på spårvagnarna som gjorde så att hon inte kunde gå över vägen. Samtidigt som N glatt kvittrade på i andra änden. Fyraåringen som för några veckor sedan inte kunde kommunicera annat än med "ja" talade om för mig att Cellräkningen såg bra ut! Försenat morgonkaffe tillsammans med barnsjukhusets underbart knäppa clowner. N skrattade så han kiknade. Vi vuxna smälte. Terapi på hög nivå. Efter clowner, hurtig sjukgymnast.

Nybakat i dagrummet. I entrén danstävling med Tony Irving som domare. Vidare till lekterapin. Sinnenas rum med delfinsång och lavalampor. Glitterfärg, droppställningar, blandsaft och barnläkare. Damerna nere på lekterapin verkar nu alla känna Ns namn. Och klockan är knappt eftermiddag.


Tillbaka på jobbet

Det känns som om jag varit bortrest på semester. Nu väntar jobbet och alla lukter jag konstigt nog lyckas glömma när jag inte varit där. Undrar om någon saknat mig, märkt att jag varit borta ett tag?

Jag är helt upptagen av tankar kring hur bräckligt livet är. Människan stark i sig eftersom motsatsen skulle utplåna oss. Men livet, det där som pågår överallt, det är skrämmande osjälvklart när jag nu synar det. Får åter igen den där känslan av att halka till men i sista stund återfå balansen. Lite hjärtklappning över tanken om hur nära det var att jag föll. Samma sak med livet. Vi har det så bra. Vi glömmer så lätt. Livet halkar till hos så många hela tiden. Men dessa många är andra. Handlar inte om mig. Eller hur var det nu.

Jag är lite otålig idag. Skönt att droppet snart sätts på.


Dagen före

Det kommer garanterat att finnas dagar före nya behandlingar, inläggningar, som är motiga. Ångestfyllda. Men inte just den här.

Den helt vanliga helgen stannade kvar och nu är vi söndagströtta som alla andra. Framför oss väntar en helt ny vecka. Till skillnad mot när alla dagar rinner samman och tiden flyter helt fritt. Jag vet i och för sig inte vilket datum det är. Och jag misstänker att min klocka stannat i skåpet där den ligger. Men det gör faktiskt ingenting alls. Känns till och med lite skönt.

Om det här slutar väl. Om tumören inte nästlat sig fast. Om medicinerna verkar och miraklet sker. Då kommer kanske den här resan att bli en sån där Välsignelse man ibland hör talas om. Om.


En helt vanlig lördag

Ljuvligt att få en helt vanlig lördag. Helgkänsla. Vila.

Morgontrött frukostfamilj. Morgon-tv. Morgon-GP. Morgon-loppis med stora fynd (pappan jublar som vanligt). Goda grannar med muffins. Regn och småärenden i hemmakvarteren. Slarvlunch. Promenad med två små toppluvekillar till godisaffären. Tacos. Gurka och Finncrisp till han som har sond. Lite öl till matlagande föräldrar.

Måndagens guldmedicin inklusive särboskap känns långt borta. Idag njuter jag bara av en helt vanlig lördag där jag smälter in bland människorna i min del av världen. Helt närvarande och mycket nöjd.


Något som triggar

Tanken svår att tänka. Nästan omöjlig att säga högt. Men jag tycker mig se små förändringar i Ns sätt att vara. En liten diff i den som är han. Inte helt lätt att sätta fingret på det som är annorlunda men visst finns det där.

Han pratar allt mer, orkar gå längre, orkar vara vaken fast han är trött. Samtidigt. Andra ord, glömska, ologiska utbrott. Det går inte att blunda för att tumören ligger och triggar. Om några veckor är det dags för ny magnetröntgen. Läkarna sa inledningsvis att dom inte förväntar sig att tumören krymt redan då men dom vill se att den inte växer...

Jag tappar nästan balansen när jag känner på det. Om den växer. Jag vågar inte ställa frågan vad som händer då. Jag vågar däremot gnälla tyst för mig själv. Unnar mig lyxen att känna mig ordentligt trött på mig själv och det här tillståndet av total utlämning till en nyckfull jävla skittumör. Trött på att inga känslor eller tankar stannar kvar på den plats där jag sist lämnade dem.


Alice i underlandet

Dom här tvära kasten mellan olika känslolägen är så tröttsamma. Skräck, tomhet, ordlöshet, tvivel. Sedan ljusare stunder fyllda av lättandad luft och mod att se mig omkring. Kärlek till dem jag möter.

Av och på. Överallt och ingenstans. Klarhet och förvirring. Ser bilder från Alice i underlandet framför mig. Fylls av den där märkliga feberdrömskänslan.

Men mitt i vad det här nu är, finns fortfarande normalitet. En storebror som plötsligt inte kan vänta en enda sekund i onödan - vill följa med till dagis och hämta lillebror, säga hej till kompisarna. Och dessa kompisar som i sin tur är precis sådär skönt ogenerade och funderande som vi vuxna gärna misslyckas med att vara. Undrar bara lite över "slangen på örat" (sonden i näsan). Inte det kala huvudet. För dom vet ju redan att dumma knölar och guldmedicinen som gör en frisk får en att tappa håret. Kompisarna konstaterar nöjt att "men han kan ju gå!" och tycker att han ska följa med på dagens utflykt.


Ett fint möte

Ibland är det tydligt. Vissa kommer i ens väg för att vi behöver dem. Igår korsades min av en generös och vacker person. Hon spanade in N och sa till sin pojke: ser du, han har en likadan shunt som du hade.

Och till skillnad från andra BONK-mammor så fångade hon in mig. Pratade. Om effekter och förändringar hon upptäcker nu, allt eftersom. Tröttheten. Ensamheten. Berättade hur hon ibland önskat dem leukemi "som alla andra" istället för den utbredda hjärntumör (av samma sort som N) dom aktut hittat. För tre år sedan. Så akut att läkarna först sagt att det inte var lönt. Inte lönt alls. Varken att cellgifta eller stråla... Precis så stod hon vid min sida. Frågade om vi inte setts tidigare, för jag var henne så bekant.

Ett möte jag kommer bära med mig länge. Jag hoppas att jag får tacke henne en dag för den kraft hon delade med sig av.


Katarina

En vän skrev till mig, berättade om kloka kvinnor hon mött och om livet när det trasslar. Om att hantera sig själv i det trasslet. Hon skrev också om mig. Tänkte att jag behöver påminnas om vem jag är. Ville hjälpa mig att se bilder av den hon känner som är jag. Att jag är lite mer än bara mamma till ett sjukt barn. Min vän är lika klok som kvinnorna hon inledde med att skriva om.

Tittar jag tillbaka så ser jag mig själv som minst tydligt alldeles innan vi fick reda på att N är sjuk. Sedan klarnar bilden ju längre bak jag söker. Den stora frågan är bara om det spelar någon roll längre. Den jag var? Den jag är just nu. Den jag blir. Senare. Jag märker själv att just den frågan är stor för mig. Det där obehagliga i att förstå att förändringen i sig redan är igång, redan pågår trots att den inte syns. Och den ger mig inte någon som helst föraning om var den kommer att sluta. Frånvaron av föraningar. Kanske det obehagligaste av allt.


Sond, spypåsar & syskonkärlek

Jag tycker allt att det fortfarande glittrar hos oss. Utöver uppdroppning fick N en sond insatt via näsan igår. Mindre kul tyckte den allt mer humörstarke fyraårigen. Rätt ok och definitivt tryggt ur näringssynpunkt tyckte föräldrarna. Sött med plåster på kinden. Nu är förvisso sonden redan utryckt eftersom en seg bil fick N att sätta i halsen. Bara för att av ren reflex fortsätta och kräkas upp hela sonden. Lite gulligt det med. Bara att ta fram kökssaxen, klippa av röret så kort som möjligt och sedan dra ut resten genom näsan. Vi fortsätter lära oss nya spännande saker.

Dom två tussarna tycker så mycket om varandra att våra vuxenhjärtan knakar. Lillebror som aldrig varit i en tillvaro utan sin stora beskyddare. Och N som avgudat sin bebis ända sedan BB. Idag bråkade dom för första gången. Skönt. Dom växer. Och N börjar tydligt bli piggare. Pigg nog att gå undan när det är medicindags eller när legobitar knycks.

Antagligen blir det ett nytt sjukhusbesök i eftermiddag för insättning av ny sond. Lika vanligt som odramatiskt bland BONK-barn utan smak och aptit. Men sedan, kanske i morgon kväll, då tänkte vi vara utmanande. Skissa på roliga saker vi vill göra och mår bra av alldeles oavsett om det sen måste avbokas. Dags att börja fylla på med Livet Utanför.


Morgonglitter

Det har sina fördelar att bo på taket. Frosten glittrar mot oss där vi sitter bland kaffekoppar och müslihögar. Lillebror skrek sig till en efterrättskaka och jag hör mig själv låta som min egen mamma när jag tjatar på N om att dricka för att bli frisk. Får vi inte i honom vätska under dagen måste vi nog in och droppa honom. Mammarösten säger "det är du själv som bestämmer om du ska åka tillbaka till sjukhuset idag eller vara hemma". Hårda bud. Men han sippar i sig en läpp mjölk till innan han återvänder till tv-soffan i sin superhjältepjamas.

Den där fina höstdagen som tidigare i veckan gjorde så ont är snällare idag. Kanske är det frosten som hjälper mig att stå lite stadigare. Norrlandsrötterna som gör sig extra påminda när det börjar dofta förvinter. Särskilt som jag kan gå på is utan att halka.

N och lillebror är tillbaka i köket. Liksom pappan som tog sig en liten avvikare. Leverpastejkladd, teckningar, Juholt på ekot, kungakronor och påtår. En generös morgon att spara ner i det där hjärtat. Bunkra lite inför andra, kanske torftigare tider.


Det där hjärtat

Det borde vara en fin dag. Vacker solhöst och den packade väskan som följde med till dagvården - sitter nu med oss i taxin hem igen. Om inget oväntat inträffar (feber, infektioner, sjuntar, blodbrist, förvärrade hudutslag, allergiska reaktioner eller annat vardagligt) så blir vi hemma till nästa vecka. Svårt att hitta kärnan i lågheten. För det borde ju som sagt vara en jättefin dag.

Vad händer med oss om vi Mister? Går hjärtat sönder då. Trasas själen ihop till något som varken går att känna igen eller veckla ut efteråt. Hur mår man den dagen man förstår att det är vad som ligger framför. Vad säger man. Till sig själv? Till sitt barn?

Jag tror fortfarande på att vi människor växer och blir finare av det svåra vi ibland tvingas att möta, tvingas att lära oss. Men sorgen den här dagen ligger kanske främst i insikten att. Nej, för första gången så vill jag inte lära mig riktigt allt. Låt mig få slippa just kunskapen om hur det känns när hjärtat brister. På riktigt.


Timme för timme, dag för dag

Efter en kväll med biverkningar och en lätt feber som kom och vände, lade sig äntligen lugnet i vårt hem. Eller. Lugn och lugn. Hemsjukvården ser till att vi inte känner oss allt för ensamma och lillebror utvecklar just en helt ordinär massiv höstförkylning. Men lugn i form av ickeåtervändande till BONKen.

Så fint att komma hem till kaffedoft och en leende N i hallen efter morgonens dagislämning... Den där söta numer ickehåriga, klotrunda och ögonstrålande pojken. Jag vet att tiden är lånad, att vi snart måste tillbaka till den där andra världen. Men det går faktiskt att njuta i varje bra minut. Njuta av det härliga andningshål vi ges här och nu, alldeles oavsett om det tar slut redan om en timme.


Flocken

Om en stund kliver vi in i hemmahallen. Nu tror vi på lite lugn. Iallafall något dygn eller två. Säkrast att vara lite sådär klädsamt blygsam. Eller så bara skiter man i det och skriker högt över stan: vi är hemma igen!


Måndag och ny jobbvecka

Tänk att få ha lite söndagsångest. Känna sig lite besviken över att helgen redan är slut och att det är långt till nästa. Min telefon spelar spratt med mitt förstånd när den hela tiden meddelar vilka möten jag skulle ha deltagit i. Om jag fortfarande jobbat kvar på mitt gamla. Istället sover jag utan väckarklocka. Går upp när snusaren vid min sida behagar vakna. Gör mig osynlig i galonjacka och förflyttar mig till en annan sida stan. En helt annan värld.

När jag ser mig omkring i den där andra världen är kanske det mest påtagliga att alla är som vi. Vi är inte dugg udda och ingen blinkar över diagnos. En flicka på avselningen ser riktigt dålig ut. Jag blir så orolig när jag ser henne. Och hennes urlakade föräldrar. Fast flickan är kanske sexsju, ligger hon i en vagn som dom sakta går runt runt med. Syrgastuber därunder. Söndergråtna föräldraögon ovanför. En annan flicka håller precis på att lära sig gå och äta. Hon är så pigg och go. Skrattar och ler, liksom hennes mamma och pappa. Och det finns så många till... Friskare. Sjukare.

Vi behöver. Åter igen. Få några små ljusglimtar, goda nyheter. Jag och pappan är så trötta. Orkar knappt prata längre. Vi behöver tankas. Guldmedicin för oss vore hemmahäng i flock. Tidigt den här morgonen gjorde jag Ns rum lite fint. Tänkte att vem vet, vi kanske överraskas med permission idag. Jag menar, varför inte. I den här berg-och-dalbanan får vi uppenbart vara medmom det mesta. Permission tack.


Kalas

Det är någonting som jagar mig. Oroar. Har jag en föraning om något? Känner igen känslan från förr av när något är på väg att hända. Gav upp sömnen tidigt och gick upp i den mörka höstmorgonen. Försökte vila i stillheten innan staden vaknar, vila i lillebrors knappt hörbara snusande. Vackert men det gör ont. Jag plågas av bilderna av allt vi riskerar att gå miste om. Alla saker man som vuxen får ta del av när man på nära håll får följa dom där små. Dom där som växer så mycket mer än vi. Jag hör mamma när hon sa till mig att hon skulle använda sommaren till att berätta... Jag vet att jag svarade med att skoja bort henne, vadå sommaren vi har ju mycket tid. Du ska minsann inte dö! En alldeles för kort tid därpå var det för sent. Vi skiljdes, alldeles för unga. Hon nästan 50. Jag 23.

För två år sedan låg jag just nu i ett rum med en liten tyst spanare vid min sida. Hans grumliga ögon betraktade mig och livet var fullkomligt. Idag är det hans dag. Och min. Men mest av allt är det den stolta storebroderns. Han med guldmedicin i droppet och guldkrona på huvudet. Snart äger lillebrodern en alldeles egen.


Berg och dalbana

Känslodraken, den gamla godingen från förr, åker upp och ner. Lite kittel lite illamående.

Vi bor i alla fall i helt rätt land och stad. Den här BONKen klassas tydligen som den främsta i norden. Det går ett rys i mig när jag tänker på hur mycket värre det hade kunnat vara rent kliniskt. Annan landsända samma diagnos inga läkare. Här samarbetar man. Infektion. Neuro. BONK. Diskuterar ibland hett. Väger pesten mot koleran samtidigt som man är mycket uppmärksam på det där andra. Glittrande ögon. Ord som trevande söker rätt väg. Fötter och ben som börjar tassa från sängläge till snitslad bana i grönsvettig gymnastiksal.

Jag känner mig lite som en gök. Här sitter jag i hysteriska kläder och känner mig uppspelt över att Ns nästa cellgiftsbehandling just startats. Gårdagen rann fram genom ett nollställt känslospsrläge. I dag känner jag mig nästan sugen på att dricka ett glas vin!


Ett andlöst litet Nej...

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till mina reaktioner. Eller rättare sagt ickereaktioner. Är antagligen för trött för att orka möta allt som händer med ett rimligt känsloeko. N och hans infektionsvärden ser allt bättre ut. Permission och nytt behandlingsdatum hägrade så fint för oss. Bara för att nu kasta oss tillbaka. Hjärnodlingarna visar tyvärr bakterier. Vilka växer kring den "främmande materie" de inopererade rören i hjärnan utgör. Det är inte bra. Verkligen inte.

Neurokirurgerna har ett nytt ställningstagande att göra. Den här gången inte bara dräneringsrören i magen och kran i Ns huvud. Nu gäller det om något alls kan sitta i Ns huvud. Vilket vi ju vet att det måste göra för att han ska klara trycket som tumören orsakar.

Men vi börjar bli duktiga på att inte förvänta oss saker. Att vänta. Så vi fortsätter lugnt pysslandet med kungakronan N ska ge till lillebror på födelsedagen i övermorgon. Lika lugnt som vi beställer tårta och fortsätter kaffedrickandet. Vi övar oss i att stå ut och i att oreagera. Sparar på krafterna tills dom behövs bättre.

Ett litet försiktigt Ja!

Andrum. En något udda känsla av pigghet fast trötthet. N får sjuksköterskorna att med tydligt avslappnade röster prata om att det är en ny liten kille dom ser. Nyduschad utan feber och med sjunkande infektionsvärden. Hjärnvätskan odlas. Ser den fin ut verkar vi kunna pusta ut lite till. Istället för gårdagens bekymrade och allvarliga operationsord, talar läkarna nu försiktigt om nästa behandling... Ordet cellgiftsbehandling som tidigare fick mig att gråta. Ger mig den här tisdagen ord, ork att prata.

Det svänger så snabbt. Åt alla håll. Pappan sover utmattad på en stol. Jag borde göra detsamma. Ändå sitter jag och tittar ut. Låter hjärta och själ vila lite i trädtopparna utanför. Jag undrar hur många blickar just dom här sjukhusträden fått bära. Försöker känna de rötter som förankrar träden med jorden. Försöker förankra lite trygghet i mig själv. För någon slags inre diskussion med mig själv, hur mycket kraft har jag i reserv. Är mina rötter tillräckligt starka för att klara av alla orkanvindar. Tänker att jag behöver å andra sidan inte vara en tung barrig gran. En envis liten pil eller något duger rätt bra för mig. N kallade en av sköterskorna för Körsbärsträd. För han tyckte att hon var så fin.

N kramade om mig med bägge armarna och sa för första gången på länge "Älskar dig". Sen somnade han.


Komplikationer

Det är svårt att behålla masken. Den där ogråtiga, lugna masken vi lagt oss till med inför N. När det nu börjar talas om ny operation. I morgon. Då blir det nästan omöjligt.

Läkarna talar nu lite mer allvarligt om eventuella komplikationer. Infektion som inte läker i buken. Vätska i lungorna. Att dräneringsrören från hjärnan kanske måste tas bort. Att infektionen i magen måste läka ut innan rören på nytt opereras in. Jag har fortfarande inte vågat fråga hur snabbväxande tumören är och hur illa det är att vänta med cellgifter. Det här är en jävla skit. Livrädslan kramar mig. Tänk om Ns kropp inte klarar det den behöver klara för att kunna få de cellgifter han behöver? Tänk om det inte ens går att behandla honom. Om vi tvingas vänta på... det där alternativet jag ända från början varit så rädd för. Att smärtlindring blir det enda.

Jag går med mjuka knän och svimningsvärme genom allén och inväntar svaren från röntgen och provtagning. Kan man få ropa efter lite mirakel och goda nyheter nu?


Ompyssling

Lördag kväll och jag fick komma hem till köksdofter och soffmysare. Lyxmat direkt från spis. Sällskap. Vin. En lillebror som njöt. En tacksam mamma som lät sig bli pysslad med. En ljuvlig puff av norrland och familj.

En femte variant av antibiotika. Ett nionde feberdygn. En dryg månad på sjukhus. Under helgen har vi fått höra ett klingande skratt och flerordsmeningar. Dom där gigantiska myrstegen igen. Nu pausknapp tills det är måndag och nya besked. Vi kan inte direkt klaga på en tråkig förutsägbar tillvaro i alla fall.


Seg

Jag var helt tom igår. Utan ord. Den sega febern vill inte släppa sitt tag om N. Efter den första feberfria morgonen på 1 vecka kom den tillbaka med toppar på en bra bit över 40 grader. Jag frågade en sjuksköterska vad dom tycker är riktigt hög feber. Ödmjuk med inställningen att vi vanliga dödliga lätt förstorar. Hon bara tittade på mig. Svarade sakta att Vi tycker att allt över 40 är en riktigt hög feber. Då ökar kraftigt risken för feberkramper. Sedärja. N låg då på 40,7.

Hög feber idag med. Ns andra cellgiftsbehandling är försenad. Just nu känns den avlägsen. Så avlägsen att jag riktigt hajade till när jag råkade fladdra förbi kopian av läkarintyget. Elakartad hjärntumör. Socialstyrelsekod C719. Inte så att jag glömmer bort varför familjen är delad och varför det känns som att livet rasat. Men det har varit så många skrik och så stort feberfokus att det kommit lite i skugga.

Igår nåddes jag av ett dödsbud. En annan sjuk men betydligt äldre. Alldeles oavsett ålder blev han skild från sin familj. Skild och det går inte att önska honom tillbaka. Hur gärna dom än vill och försöker. Jag tänker inte hamna där igen. Inte tillbringa fler år i den där inre sorgeöken jag såg mig själv sitta i. På en sten i en öken utan slut. Där satt jag länge, tillsammans med två önskningar. Att någon skulle öppna dörren och meddela att det hela bara varit en sjuk dröm i en sjuk hjärna (min) och att mamma självklart lever. Om inte den önskningen slog in önskade jag bara en enda sak. Snabbspola. Ta mig framåt i tiden. Ta mig till en tid där det går att leva.
Jag tänker inte hamna i den öknen igen. Orkar inte. Vågar inte. Hoppet om en fin utedag i toppluva är tunt men definitivt lika segt som Ns feber. Dom senaste kvällarna har jag avslutat med att säga till min grönbrunögding att: I morgon, i morgon kommer du att må mycket bättre än idag!


RSS 2.0