Alice i underlandet

Dom här tvära kasten mellan olika känslolägen är så tröttsamma. Skräck, tomhet, ordlöshet, tvivel. Sedan ljusare stunder fyllda av lättandad luft och mod att se mig omkring. Kärlek till dem jag möter.

Av och på. Överallt och ingenstans. Klarhet och förvirring. Ser bilder från Alice i underlandet framför mig. Fylls av den där märkliga feberdrömskänslan.

Men mitt i vad det här nu är, finns fortfarande normalitet. En storebror som plötsligt inte kan vänta en enda sekund i onödan - vill följa med till dagis och hämta lillebror, säga hej till kompisarna. Och dessa kompisar som i sin tur är precis sådär skönt ogenerade och funderande som vi vuxna gärna misslyckas med att vara. Undrar bara lite över "slangen på örat" (sonden i näsan). Inte det kala huvudet. För dom vet ju redan att dumma knölar och guldmedicinen som gör en frisk får en att tappa håret. Kompisarna konstaterar nöjt att "men han kan ju gå!" och tycker att han ska följa med på dagens utflykt.


Kommentarer
Postat av: Ingalill

Barn är underbara. Allt blir så enkelt, så självklart.

Vi vuxna kämpar i vår berg-och dalbana, upp och ner, upp och ner. Tillvaron är något normaliserad just nu för er. Ta vara på det. Saknar er!

Stor dos av styrkekramar.

2011-10-20 @ 11:12:23
Postat av: Johanna

Underbara, självklara barn! Vad skönt om vi vuxna kunde vara lite mer åt det hållet ibland...



Massa goa kramar!

2011-10-20 @ 20:50:04
Postat av: Fiffi

Nu är jag tillbaka. Har saknat er och uppdatering via blogg. Så underbart att N blir starkare. Hoppas att vi ses snart! Vill hänga, snicksnacka och mysa med dig och killarna. Största kramen

2011-10-20 @ 22:04:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0