Katarina

En vän skrev till mig, berättade om kloka kvinnor hon mött och om livet när det trasslar. Om att hantera sig själv i det trasslet. Hon skrev också om mig. Tänkte att jag behöver påminnas om vem jag är. Ville hjälpa mig att se bilder av den hon känner som är jag. Att jag är lite mer än bara mamma till ett sjukt barn. Min vän är lika klok som kvinnorna hon inledde med att skriva om.

Tittar jag tillbaka så ser jag mig själv som minst tydligt alldeles innan vi fick reda på att N är sjuk. Sedan klarnar bilden ju längre bak jag söker. Den stora frågan är bara om det spelar någon roll längre. Den jag var? Den jag är just nu. Den jag blir. Senare. Jag märker själv att just den frågan är stor för mig. Det där obehagliga i att förstå att förändringen i sig redan är igång, redan pågår trots att den inte syns. Och den ger mig inte någon som helst föraning om var den kommer att sluta. Frånvaron av föraningar. Kanske det obehagligaste av allt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0