Pausknappen

Konstiga dagar har gått. Huden sitter uppe igen men det finns liksom ett tomrum mellan skinnet och det som ligger bakom. Jag vill inte tänka. Men tankarna finns där ändå.

Otäcka drömmar på nätterna och obehagliga bilder i huvudet på dagarna. Jag pussar på N så ofta jag kommer åt, försöker se honom som frisk. Ömt medveten om att han kommer att förändras.

Men han lever. I allra högsta grad, så visst lever han. Stannar tanken där för nu.


Kommentarer
Postat av: pia

Kära Katarina!

Det är det enda vi vet - att just nu lever vi!

Njut av varje sekund och pussa så mycket du orkar och så mycket som du får!

2011-10-31 @ 15:34:55
Postat av: Marie

Hej Katarina,



Jag påverkas så det inte är klokt av din blogg. Mina ögon fylls med tårar varje gång och jag kramar Noel hårt, hårt efteråt och blir alldeles öm inombords. Jag pratar med Noel om N och tänker på N och er varje dag. Som om mina tankar kunde lyfta bort det onda, smärtsamma.. Jag vill hjälpa men det blir du som hjälper mig istället... Jag blir lättad av att du har många nära omkring dig och att N har just dig som mamma. Är hemma på helgerna och bor ju väldigt nära er så hör av dig precis när som helst om ni behöver hjälp med något. Kram till er.

2011-10-31 @ 19:59:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0