Seg

Jag var helt tom igår. Utan ord. Den sega febern vill inte släppa sitt tag om N. Efter den första feberfria morgonen på 1 vecka kom den tillbaka med toppar på en bra bit över 40 grader. Jag frågade en sjuksköterska vad dom tycker är riktigt hög feber. Ödmjuk med inställningen att vi vanliga dödliga lätt förstorar. Hon bara tittade på mig. Svarade sakta att Vi tycker att allt över 40 är en riktigt hög feber. Då ökar kraftigt risken för feberkramper. Sedärja. N låg då på 40,7.

Hög feber idag med. Ns andra cellgiftsbehandling är försenad. Just nu känns den avlägsen. Så avlägsen att jag riktigt hajade till när jag råkade fladdra förbi kopian av läkarintyget. Elakartad hjärntumör. Socialstyrelsekod C719. Inte så att jag glömmer bort varför familjen är delad och varför det känns som att livet rasat. Men det har varit så många skrik och så stort feberfokus att det kommit lite i skugga.

Igår nåddes jag av ett dödsbud. En annan sjuk men betydligt äldre. Alldeles oavsett ålder blev han skild från sin familj. Skild och det går inte att önska honom tillbaka. Hur gärna dom än vill och försöker. Jag tänker inte hamna där igen. Inte tillbringa fler år i den där inre sorgeöken jag såg mig själv sitta i. På en sten i en öken utan slut. Där satt jag länge, tillsammans med två önskningar. Att någon skulle öppna dörren och meddela att det hela bara varit en sjuk dröm i en sjuk hjärna (min) och att mamma självklart lever. Om inte den önskningen slog in önskade jag bara en enda sak. Snabbspola. Ta mig framåt i tiden. Ta mig till en tid där det går att leva.
Jag tänker inte hamna i den öknen igen. Orkar inte. Vågar inte. Hoppet om en fin utedag i toppluva är tunt men definitivt lika segt som Ns feber. Dom senaste kvällarna har jag avslutat med att säga till min grönbrunögding att: I morgon, i morgon kommer du att må mycket bättre än idag!


Kommentarer
Postat av: Vännen i din ficka

Vännen.. Nu finns vi i ditt liv. I ert liv. Vi vill och vi ska försöka hjälpa er bära smärtan både nu och i framtiden. Ingen mer ensamhet i öknen. Du kanske kommer känna så i perioder framöver ändå, men kom då ihåg mina ord: vi vill hjälpa dig, och er, att bära smärtan. Så tveka aldrig att ringa eller komma till oss när du/ni vill gråta, skrika, bara vara, tröstas, skratta. Telefonen och dörren står alltid öppen för er. Katt-prinsessan hälsar en kram till sin katt-prins.

Långa, varma kramar!!

2011-10-01 @ 16:20:00
Postat av: K M-A

Du skriver så fint om det svåraste. Det går rakt in i hjärtat och de gör ont att tänka på det ni genomlider nu hela familjen. Tänker mycket på er och skickar styrkekramar.

2011-10-01 @ 17:51:23
Postat av: Linda

underbara farmor tipsade mig så jag hittade hit..det känns bra att bli uppdaterad även om hjärtat håller på att brista i mig när jag läser det du skriver. Nu behöver jag inte utsätta dig för "lägesfrågor " på morgonen när jag ser din smärta. Prinsen finns ständigt i mina tankar och jag ser fram emot måndag oavsett när var och hur...

många kramar Linda

2011-10-01 @ 19:41:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0