Myrstegen går via isglass

Något har hänt sedan igår. Feber, infektion, svårlokaliserad smärta och morfindropp finns alla kvar hos N. Men hos honom finns idag också isglass och Saltkråkan. Jag är så vansinnigt trött. Hasar runt och gäspar lite överallt. Tror det betyder att min oro släppt lite. Att det faktiskt är någon av alla mediciner som tagit.

Tidigare idag mötte jag en rutinerad BONK-pappa. Tillbaka med återfall efter avslutad behandling. Han delade lugnt med sig av några erfarenheter.
1) Du äter mer så småningom. Då blir det fika hela tiden. 2) Man vänjer sig. Fast det är konstigt. 3) Det gamla livet kan inte komma tillbaka. Oavsett. Prioriteringarna ändras för mycket. 4) Det ordnar sig - dom är duktiga. Det sista sagt som motkommentar när jag presenterade oss "färskingar" (som vi kallas här) och Ns diagnos. Att han har en stor hjärntumör som inte går att operera... "Det ordnar sig - dom är duktiga".

Hemma i köket blommar för första gången ett vildvuxet skott från en vän i en stad allt för långt borta. Jag tänker att dom spröda små lila blommorna i all övrig bladröra, betyder något bra.


Myrsteg

Den höga febern håller sig kvar liksom infektionen. Morfinet droppar nu hela tiden och dom olika påsarna i droppställningen tickar på och håller oss sällskap mest hela tiden. Men mellan toppar och dalar vill jag ändå tro på en liten liten förbättring mot igår. I förmiddags talade N om vad två personer i en bok (Halvan och polisbåten) faktiskt heter. Inte Emelie och Sigge som jag hittills läst. Utan boknamnen Ola och Lotta. Sedan härmade N en polissirén. Min glädje var så ren. Underbart att få ett tecken på att minnet inte är helt påverkat. Och att min lilla kämpe fick ha en klar stund. Gigantiska myrsteg!

Kudden är luddig av hår men två fina toppluvor ligger och väntar. Jag har en liten spirande känsla i hjärtat av att N kommer att få andas in härligt varm höstluft i helgen.


En egen måne

N har haft ont, riktigt ont.

Efter en svår natt har han mest sovit i dag och när han inte har sovit har han haft ont. Fått mer smärtlindring och ny sömn. Febern och den oidentifierade infektionen vill inte ge sig och de tre antibiotikakurer han nu testat verkar inte vara dom rätta. Verkar bara ge honom en av biverkningar ännu mer utslagen kropp. Idag, efter drygt fyra dygn med en snitttemp på 40, fick han en "shot" för att kicka igång dom vita... Vi vet så lite om den här världen.

Det händer något med mig varje gång jag hör honom kvida, ser honom oroligt sparka runt i sängen och ha ont. Jag krymper. Och genom min kropp sprider sig en långsam stöt. Vi kan inte göra någonting. Ingenting alls förutom att ringa på klockan och långsamt stryka N över ryggen. Försöka fortsätta berätta saker från förr. Saker att avleda med. Jag ser för mitt inre hur jag försiktigt lyfter upp N och hur jag med honom på min rygg flyr iväg med berättelserna. Flyger bort från allt som gör ont. Stannar på en mjukare plats tills allt är bra igen och vi kan återvända.


Det här med hår är inte så farligt

Jag kom på mig själv med att glatt plocka bort hår från Ns kudde. En stund senare borstar jag lika enkelt av hela kudden. Pappan sa nyss med förundran i rösten att: Vad konstigt, jag trodde det här med håret skulle kännas mycket värre. Men det är snarare en lättnad över att cellgifterna redan verkar.

När mamma tappade sitt hår var jag på väg att raka av mig mitt eget. Jag ville så gärna visa lojalitet. Och stolthet. För jag var stolt över den där rakryggade mamman som vägrade använda den peruk hon skaffat. Hon avskydde den från första början. Bestämde sig envetet för att hon inte tänkte lägga sin energi på att upprätthålla fasader för andras välmående. Kraften skulle läggas på att besegra cancern. Punkt.

Underbara konkreta barn. N tycks helt obekymrad när vi talar om att hans hår kommer att lossna. Så snart infektionen har lagt sig har jag lovat honom ett span på avdelningens andra barn. "Alla utan hår men jätteroliga och leksugna". Hör jag mig själv säga. N blinkar inte ens. Ler bara lite lurigt när jag säger att han kommer se ut som en gullig bebis. Sen var det inte mer med den saken. Inte helt olikt mormoderns självklarhet. Det känns fint.


Försöker prata med mig själv

Staden vaknar långsamt. Det verkar bli en fin dag på många sätt. Jag vill gärna att Ns höga feber lämnar honom idag. Vi behöver en fin söndag tillsammans.

Jag kände mig tunn där jag satt ensam i soffan under lördagkvällen. Kallt ihålig utan något annat alternativ än att försöka stå ut. Det går inte att snabbspola och ingen jag känner kan trolla. Jag hör hur jag ber alla att övertygat tro på miraklet. Att vi är mirakelfamiljen. Att tumören krymper över all förväntan och rimlighet. Och att neurokirurgerna, efter de planerade åtta omgångarna guldmedicin, säger: Ja. Det går att operera. Vi gör det.

Det räcker inte med att hoppas. Måste tro på att det blir så!


Tankning

Jag är redan så trött på mitt nya jobb. Här är så otryggt. På mitt gamla jobb hade jag aldrig tid att koka kaffe, i perioder knappt tid att vara med kring kaffet. Det fanns alltid så mycket annat. På mitt nya jobb finns också mycket annat. Långa stunder av ingenting. Återkommande tålamodsövningar. Tankarna i nuet istället för i framtiden, timme för timme. Tysthet. Det hade kunnat vara beskrivningen av vilket spa eller retreat som helst. Förutom den där gnagande otryggheten då. För det ligger en ruvande känsla över det där fullständigt oförutsägbara. Den knaprar på oss.

Jag litar på Ns läkare och deras kunskap. Litar däremot inte en sekund på tumörer. Dom verkar göra lite som dom själva vill och behagar. Vi fick en dag hemma. Sedan fick N feber och han är nu åter inlagd på avdelningen. Dom vita blodkropparna är nästan helt i botten. I eftermiddag ska han få blod.

Mamma brukade säga att hon skulle in och tanka. På något sätt känner jag mig sådär korkat överraskad, trodde inte att N så direkt skulle bli en cancerpatient. Men det är han. Efter tankningarna brukade mamma få ha några pigga dagar innan det var dags för nästa behandling. Jag ser oss gå på en liknande väg. Det är inte bara några dagars behandling med smärta och illamående som är cancervägen. Det är alla dagar där emellan med allt vad de för med sig av nya spännande oförutsägbarheter. Jag tror att jag har en liten bit kvar innan nyorienteringsfasen är uppfylld...


Fredag

För första gången på över tre veckor är alla hemma till frukost. Konstigt det här med tidsperspektiv. Tre veckor är vanligtvis en kort tid som försvinner mellan trötta måndagsmorgnar och härliga fredagsmys. Men dessa tre septemberveckor känns som hela mitt vuxna liv. Är det kanske så att det är dom som tillslut knuffat mig över kanten, är jag vuxen på riktigt nu?

Det verkar bli en vacker hösthelg men jag har svårt att våga lita på den. Det blev så tydligt igår hur lätt Ns mående kan ändras och med det också övriga familjens. För när han inte mår bra, då gör ingen annan det heller. Den efterlängtade första hemmamorgonen byttes ju oväntat och snabbt mot en heldag på BONKs dagavdelning. En helt annan sorts avdelning än den vi vant oss vid. Full av sjukdomsvana barn och tonåringar. Vackra storögda tonåringar. Vissa medvetna om att det inte finns någon vuxengräns att hinna knuffas över. Jag gråter för dem alla.

Jag undrar om det kommer fortsätta vara så att alla plötsliga ändringar, bakslag, diffusa biverkningar och allmänt trassel med sjuktransporter, färdtjänst, högkostnadsskydd, spypåsar i handväskan och kissunderlägg i linnegarderoben håller oss i ständig obalans. Eller om vi kommer att bli avtrubbade längre fram. Jag vill så gärna hålla mig ifrån förnekelse men jag inser att för att orka stå ut, måste kanske hjärna och hjärta få ta sina små vilopauser. Det känns konstigt att sitta med min familj i mitt eget kök och samtidigt längta efter den långa spårvagnsturen upp till sjukhuset. Vilan i att betrakta andras liv på avstånd. Men solen skiner oss nog varma snart.


Tillbaka

Kände mig låg i morse. Det är svårt att hantera glappet mellan sjukhuslivet och det där hemma. På avdelningen flyter vi med på ett annat sätt. Normaliseras. Hemma blir det tydligare att något är fel. Att något allvarligt flyttat in med oss.

Efter en hemmanatt är vi tillbaka på sjukhuset. N verkar reagera på någon medicin och hemsjukvården ville inte ge morgondosen av antibiotika. Väskan, ouppackad sedan i går, står på golvet och verkar vänta den med.


Köksfest

Mötte två sköna killar i BONK-köket i morse. Jag varnade dem för det kaffe jag just startat. Starkt. Sen enades vi om att kaffe dricks bäst koncentrerat och att vi inte var omtyckta kaffekokare på våra arbeten.

Skönt med lite killsnack. Annars är det mest mammor här som ser lika slitna ut som jag själv. Inbjuder inte direkt till gapskratt. Ns pappa hade tjuvlyssnat på två av dessa igår. Liksom ett annat tonläge. Intensivare. Mer direkt. Kanske också mer desperat? Ett annat behov av att få luta sig. Spegla sig. I andras känslor. Fortfarande ståendes i det där köket. Andningshålet.

Köksskratt. Längtar så hjärtat värker efter skratt och köksskrammel tillsammans med andra. Behöver se ögon med ljus i. Vila mig i den där makabra men också helt ärliga lätthet som kommer när man för en stund kan skratta i sin sorg. För sorg, det har vi. Lever vi. Och att få blanda den med annat är lika gott som det där kaffet jag hoppas att jag bryggde. Koncentrerat. Mycket av allt, fast helst i liten dos.

Väntar. Vi är inte utskrivna men i väntan på nästa behandling får vi åka hem och bo. Välgörande hemmaliv med N, som nu sover gott efter sin första hårtvätt på 3 veckor. Blir kanske inte så många hårtvättar till på ett tag men vad gör det. Det kommer tillbaka. Det måste.


Sött och salt

Svårt att säga vem som var gladast hemma hos oss i går. N log stilla. Satte sig i mitt knä på hallgolvet. Lillebror som morrande suttit påklädd i sin vagn nån halvtimme drog av ett stort leende bakom nappen. Studsade upp och kastade sig över sin älskade storebror och pappa där dom stod i dörren. Sen betedde vi oss som en ganska normal familj. N ville ligga själv på sängen i sitt rum. Pillade på en helikopter. Pappan tog en lång dusch. Tror att han kan ha rakat sig också. Lillebror tussade omkring mellan oss. Tydligt nöjd med att ha hela sin flock på samma ställe. Hemma i hagen. Jag försökte trolla ihop en middag. Under några sekunder helt fylld av lycka. Ickeoro.

Mötte en bekant i morse. Hon hittade först inga ord. Vad ska man egentligen säga när man ställs inför det här. Inför oss? Där stod vi en den branta backen vid den gamla korsettfabriken. Morgon och regn i luften. Pratade lite om hur allt redan är helt förändrat. Att det varken kan eller får bli sig likt igen. Livet. Under och efter den här resan vi påbörjat. Stannade till med tankarna kring hur högt pris vi betalar. För att bli påminda om vad som är viktigt.

N säger just: Mamma bloggisentjejen. Hehe.


Skyddsnät

Många frågar om vi blir väl omhändertagna av personalen kring BONK. I min värld får vi det dom kan ge oss. Hjälp att byta sängkläder nattetid. Provtagningar. Medicineringar. Ibland några ord men oftast lugn tystnad. Tänker att det kanske ändras längre fram. I en tid när N är riktigt dålig. Brukar ju vara då man får se dom kantigaste kliva fram och hålla upp. Det känns obehagligt att lätt peta på insikten att det kommer att bli värre. Mycket värre.

Under helgen har vi blivit bortskämda med hemlagad mat i portionslådor. Så måga kloka som förstår att det enklaste är det svåraste för oss. Liksom ett helt annat skyddsnät. Precis som dom morgon- och kvällsmeddelanden som troget kommer till mig från er där utanför och som delar min dag. Säger godmorgon och kramar mig godnatt.

När jag klev in på Ns rum i morse fanns där en ny lukt utöver den vanliga. Lukten av ostsmörgås som gjort den ökända Titta ner i magen, titta upp igen-turen. Men N är rätt glad trots att han haft ordentligt ont i natt och fått flera morfindoser. Det verkar som att vi ska få äta middag tillsammans hemma i eftermiddag. Den första dagpermisionen glittrar mot oss genom de tunna solstrålar som september ger oss idag.

Som en tesked

Lägenheten är så stor när den är tom. Jag gör mitt bästa för att stöka ner lite, få den att kännas bebodd. Lyckas inget vidare. Jag känner mig som teskedsgumman.

Sov helt ensam hemma i natt. Tror det är andra gången på nästan fem år. Tänker på alla gånger just en sådan ensamhet tett sig som det mest lyxiga man kan önska sig. Egen tid, som det så populärt heter. Mötte en annan BONK-mamma i köket i går. Hon var i ett så stort behov av sällskap. Pratade och pratade. Jag fick luta mig mot dörrkarmen för att kunna lyssna och för att inte min teskedsgummekropp skulle falla. Tappade tråden. Då frågade hon om jag behövde en kram. Jatack, svarade jag. Sedan berättade hon att det var hon som gjort skylten till diskmaskinen: odiskat/diskat plocka ur. Den plastade hon in 2009. Hennes dotter låg just på uppvak efter leveroperation. Perspektiv.

Föräldraköket på BONK ser ut som vårt gör där hemma. Tillfällig mat och inga riktigt naturliga nedsmutsningar. Jag saknar lillebrors müslifossiler på golvet och intorkade gröt på Antilopstolen från IKEA. Storebrors kladdiga ketchupfläckar. Tänker att vi behöver och mår bra av strukturen som behandlingsschemat ger. Att den hjälper oss att hålla balansen och att den blir den motor vi behöver för att orka. Att schemat talar om för oss vad som händer. Men det är samtidigt just strukturen som gör allt så konstigt. Livet är ju rörligt, böljande. Fyllt av matfläckar i köket. Inte fyrkantigt med lappar på diskmaskinen. Ns läkare var just här. Han tycker att N reagerat bra på sin första behandling.

Vänner

Rastlöshet oro sorg blåbärssoppa. Mina frukost smakar sådär. Lillebror hämtades tidigt för helg på landet. Morfar avvinkades ännu tidigare för hemresa norrut efter 2 veckors soffsovande i vårt vardagsrum. Det blev för mycket när dörren stängdes för andra gången och det enda som återstod av dagen, fast klockan inte ens var nio, var cellgifter direkt in i blodet på min grönbrunögda.

Jag tänker på alla varma hjärtan omkring mig och oss. Jag tänker på alla som vågar vara med oss i det här. Och jag känner sådan värme och tacksamhet. När mamma dog var jag så ung, så envis, så livrädd för att bli synd-tyckt om... För att hantera situationen förträngde jag så mycket jag kunde. Levde ett annat liv i en stad långt borta från min egentliga. Tyckte om anonymiteten och att slippa alla blickar. Idag är det annorlunda. Jag behöver vara bland dem som känner mig. Hos dem som gråter skrattar oroas funderas våndas med oss. För jag tänker att det kommer att komma en tid efter det här. En tid när jag åter går bland alla andra på gatorna. Och jag kan inte ägna lika många år åt förnekelse den här gången. Livet är alldeles för värdefullt för att slösas med. Inte en enda dag till vill jag slösa bort. Mitt i allt känner jag starkt hur mycket finare det redan är. Kärleken, livet och alla de människor som valt att dela sin tid med mig.

Diagnos

Så gick vi då in i rummet där vi skulle få svar på vilken sorts tumör som ockupperat vår fyraårings huvud. Så här i efterhand kan jag inte höra några ljud. Inte känna några dofter. Inte känna något annat än skakningarna i min kropp.

N har en elakartad tumör. Dom elaka brukar vara känsliga för cellgifter och strålning. Neurokirurgerna håller fast vid sitt tidigare beslut att det inte går att operera tumören, vilket är det brukliga vid hjärntumörer. Operera först, behandla sen. Redan i morgom startar N den uttalat tuffa behandling han behöver göra. Sedan får vi se vad nya röntgenplåtar visar. Om tumören krympt kommer frågan ställas en gång till till neurokirurgerna: går det att operera bort en del? Om den inte krymt, då vet jag inte...

Ett scenario är att N efter cellgifter blir strålad. Bra för ytterligare krympning. Dåligt för framtida IQ.

Men just nu är allt lugnt. Håret sitter där det ska. Illamåendet har inte börjat än. Jag ligger och trängs med min goding i hans sjukhussäng. För första gången på allt för många dagar orkar N titta på film.

Nytt jobb nya direktiv

Jag har fått ett nytt jobb. Lite krasst kan man kanske säga att jag blev utsparkad från mitt tidigare jobb med direkt verkan. Fick ingen fallskärm men tydligen verkar någon slags plan hs funnits eftersom jag omgående fick en ny placering. Visserligen i em verksamhet jag inte kan något om. Men ett jobb att åka till har jag.

På mitt nya jobb, dit jag inte längre kan promenera utan måste ta mig via 2h kollektivtraffik per dag, där luktar det lite konstigt. Lite sött. Kan vara lukten av nyponsoppa eller jordgubbssaft. Kan också vara lukten av sådant som är nere i magen en stund bara för att efter ett tag titta upp igen. Eller så är det helt enkelt alla mediciner. Förutom den speciella doften finns också en påtaglig klädkod här: pärlade halsband hos dom rockklädda. Mjuka kläder på dom hålögda.

Jag är nervös och orolig från det att jag vaknar vid 5-6 tills jag stämplar in strax före 10. Jag byter direkt från resekläder till dom mjuka och hoppar sedan i säng. Pussas och skämtar om fisar (vilket egentligen inte skiljer sig jättemycket från tidigare jobb, fispratet alltså). Sedan tar en ström av väntan, pysslande, toalettande, rondande, sjukgymnastande, lekterapiande, sjuksköterskeprovtagande, matande, kuratorande, väntande, väntande, väntande... Sedan blir det kväll. Jag tar av mig dom mjuka och fäller upp regnjackans huva mot snålblåst och blickar. Åker hemmåt med separation i mage och hjärta.

I dag har jag lärt N spela fia med knuff. Jag tog utbildandet på stort allvar och jublade högt när jag knuffade honom. N glimrade i sin tur till. Insåg potentialen av att leta fram rätt siffra på tärningen för att sedan lägga ner den på bordet. Mammaknuff med ett glatt skratt!

Klockan 13 i dag kommer överläkaren för att berätta om provsvaren. Jag skakar i hela kroppen.

Jobbigt att vara vuxen

Flera har sagt mig via sms att jag är så stark. Att jag är den bästa mamman. Jag tänker att precis så konkreta är tankarna hos små barn. Jag vet att jag är den bästa mamman i mina barns ögon. Men jag vet knappt hur kopplingen Mamma och Jag ser ut, idag. Jag som knappt är vuxen. Har ju nyss slutat skolan och börjat jobba (eller, tja kanske inte men skillnaden på 26 och 36 är det väl ingen som ser). Har fortfarande kvar flickrummet i det hus jag fortfarande kallar Hem. Jag var ett barn när jag förlorade min egen mamma och jag sörjde henne på ett barns sätt. Nu är jag själv mamma. Och hur mycket jag än vill gråta, springa iväg eller bara krypa ihop till en liten boll under täcket. Så går det inte. Mitt mående är inte det primära nu. Mina barns måste gå före. Det är dealet med föräldraskapet. Tror jag.

Det går inte riktigt att i förväg föreställa sig smärtan och frustrationen i att höra sitt eget barn skrika av smärta. Lika lite som jag hade kunnat föreställa mig hur svår min egen roll i det här skulle kännas. Jag har burit den här vackra, underbara, pojken i min kropp. Hans hjärta har tickat i min själ och vi har andats i samma takt. När han nu är allvarligt sjuk märker jag att gränsen mellan honom och mig åter suddas ut. Jag kan inte skilja på hans och min smärta. Jag kan inte se att jag är frisk. För hans hjärta tickar åter i min själ och när han har ont så finns inte längre någon luft för mig att andas. Så stort och vackert är det. Och så utöver allt annat.

Någon här på BONKen sa till mig att tänka annorlunda. Tänka på flygplansinstruktionerna: när trycket i kabinen skickar ner syrgasmaskerna ska föräldrarna ta på sin först. Sedan barnen. För barn kan inte hjälpa avsvimmade vuxna så det är bättre att barnen svimmar. Jag fattar innebörden men den är så övertydlig att jag inte orkar lyssna.

N mår lite bättre idag och antibiotikan som sattes in i går verkar redan ha gjort skillnad. Han har inte lika ont och jag kan äta min lunch och fortsätta mina berättelser för N om vad en liten flicka Katarina gjorde en gång när hon var liten...

Forward & Rewind

Två låtar fram. Spola tillbaka åtta. N har haft en orolig natt med många skrik och morfinduttar. På morgonen förhöjda infektionsvärden. "Man kan säga att det är som en hjärnhinneinflammation fast inte lika aggressiva baciller". Tack för det.

Vi är så trötta. Den här mardrömmen vill aldrig sluta. Ungefär som att ha en otäck dröm och någonstans, när den är som allra läskigast, så vet man ändå att det bara är en dröm. Så man försöker väcka sig själv i sin dröm...

Alla minuter jag numer börjat ägna 1:ans spårvagnslinje till sjukhuset känns som att simma i en långsam flod av människokroppar. Jag betraktar dem alla på det där stillsamma sättet man gör när hjärnan kopplar ur. Både vilsamt och oroande på samma gång. Precis så som alla dygnets timmar ter sig för mig här där jag nu står. Orolig och rastlös innan jag klivit in till N på morgnarna. Kluven och fylld av separationsångest när jag lämnar honom på kvällen. Åka tillbaka genom stan. Kliva av på samma hållplats som alltid. Hasa uppför Husargatan. Ögonen klistrade i asfalten för att slippa möta någons blick. Kliva in i hemmahallen och mötas av vår lyckliga 2-åring som längtar efter sina föräldrar. Och sin idol - Storebror "Dils"... Otillräcklighet på alla sätt. Men N ler fortfarande när jag skojjar om fisar och broccolis. Nu hoppas vi att antibiotikan tar. Att provsvaren kommer. Att vi behandlar skiten ur tumören. Och att vi snart börjar tugga oss framåt.

Kaffe på fat

Svår natt och tung morgon. Jag sov hemma med lillebror för första gången på en vecka. Han hade mardrömmar och sov oroligt. Undrade på morgonen vart Pappa var när han nu inte låg i vår säng? Försökte äta frukost men kände mig så jagad av oroskrypningar att jag höll på att kräkas upp min smörgås. Det här med kräkningar lär för övrigt bli en del av vår vardag. Kanske inte det sätt jag främst tänkt mig använda för att bota min kräkfobi.

Kaffe på fat. Har legat en lång stund och myst med N på eftermiddagen. Han är lite piggare idag än igår men orkar/kan fortfarande inte prata eller vara uppe. Vet inte varifrån berättarbehovet kommer men jag började med att säga till N att han imte behöver gilla alla sjuksköterskor han möter. Och att han kan säga Hej Kaffetant, om det är någon som är lite extra jobbig. Fortsatte med att prata om fisar och hur usla fjärt-gener han har. Att Mormor och Morfar brukade ha fistävlingar i husvagnen uppe i fjällen. Och att min morfar i sin tur kunde fjärta så att det hördes från källaren till översta våningen. N skrattade.

Mina tankar irrar sig tillbaka till min mormor och morfar. Om tidiga morgnar nerkrupen i mormors säng och hur kokkaffet dracks på fat. Gärna med en sockerbit i munnen. Sen gick man upp för att jobba. Lata sig i sängen gick inte an när det fanns ett surstömmingssalteri och några ton fisk att ta hand om. N ligger stilla vid min sida, lugn av alla bilder från förr. Jag undrar över berättarbehovet. Det är inte jag som är på väg att försvinna... Eller så är det precis det jag är. Jag inser att jag är på väg mot ett nytt jag. Där minnen från min egen barndom är det enda som tycks oförändrade.

En vecka sedan jag sa adjö

Ofattbart. För en vecka sedan hade jag ett annat liv. Eller rättare sagt någon annans liv. Det känns lika avlägset som allting annat just nu. Då trodde vi att tillväxt var vad som orsakade vår fyraårings trötthet. Nu vet vi att det är en stor hjärntumör. Vi vet också att den sitter så illa till och är så utbredd att den inte kan opereras ens av de bästa. Vi förbereder oss, lite sådär i utkanten av medvetandet, på en smärtsam höst. Utanför är såklart allt precis så vanligt som det ska vara. Jag känner ingen bitterhet, ingen orättviseält. Känner bara skräck, sorg och förtvivlan. Hur ska vi stå ut? Hur ska vi klara av vårt andra barn? Kan jag få bli 12 år igen, om jag önskar och ber riktigt riktigt hårt och hett. 12 år med hemmagjord permanent lyssnandes på Trackslistan på flickrummet. Drömmandes om söta killar i skolan. Känner mig inte fullt lika söt i mina 36 urvattnade år stirrandes ut genom ett fönster på Barncanceravdelning 322. BONK är ett nytt ord i det liv som blev mitt för den där veckan sedan. Jag längtar tills min lille goding återfår ork och förmåga att prata igen. Här är alldeles för tyst!

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0