En vecka sedan jag sa adjö

Ofattbart. För en vecka sedan hade jag ett annat liv. Eller rättare sagt någon annans liv. Det känns lika avlägset som allting annat just nu. Då trodde vi att tillväxt var vad som orsakade vår fyraårings trötthet. Nu vet vi att det är en stor hjärntumör. Vi vet också att den sitter så illa till och är så utbredd att den inte kan opereras ens av de bästa. Vi förbereder oss, lite sådär i utkanten av medvetandet, på en smärtsam höst. Utanför är såklart allt precis så vanligt som det ska vara. Jag känner ingen bitterhet, ingen orättviseält. Känner bara skräck, sorg och förtvivlan. Hur ska vi stå ut? Hur ska vi klara av vårt andra barn? Kan jag få bli 12 år igen, om jag önskar och ber riktigt riktigt hårt och hett. 12 år med hemmagjord permanent lyssnandes på Trackslistan på flickrummet. Drömmandes om söta killar i skolan. Känner mig inte fullt lika söt i mina 36 urvattnade år stirrandes ut genom ett fönster på Barncanceravdelning 322. BONK är ett nytt ord i det liv som blev mitt för den där veckan sedan. Jag längtar tills min lille goding återfår ork och förmåga att prata igen. Här är alldeles för tyst!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0