Forward & Rewind

Två låtar fram. Spola tillbaka åtta. N har haft en orolig natt med många skrik och morfinduttar. På morgonen förhöjda infektionsvärden. "Man kan säga att det är som en hjärnhinneinflammation fast inte lika aggressiva baciller". Tack för det.

Vi är så trötta. Den här mardrömmen vill aldrig sluta. Ungefär som att ha en otäck dröm och någonstans, när den är som allra läskigast, så vet man ändå att det bara är en dröm. Så man försöker väcka sig själv i sin dröm...

Alla minuter jag numer börjat ägna 1:ans spårvagnslinje till sjukhuset känns som att simma i en långsam flod av människokroppar. Jag betraktar dem alla på det där stillsamma sättet man gör när hjärnan kopplar ur. Både vilsamt och oroande på samma gång. Precis så som alla dygnets timmar ter sig för mig här där jag nu står. Orolig och rastlös innan jag klivit in till N på morgnarna. Kluven och fylld av separationsångest när jag lämnar honom på kvällen. Åka tillbaka genom stan. Kliva av på samma hållplats som alltid. Hasa uppför Husargatan. Ögonen klistrade i asfalten för att slippa möta någons blick. Kliva in i hemmahallen och mötas av vår lyckliga 2-åring som längtar efter sina föräldrar. Och sin idol - Storebror "Dils"... Otillräcklighet på alla sätt. Men N ler fortfarande när jag skojjar om fisar och broccolis. Nu hoppas vi att antibiotikan tar. Att provsvaren kommer. Att vi behandlar skiten ur tumören. Och att vi snart börjar tugga oss framåt.

Kommentarer
Postat av: K

Jag letar efter ord för att uttrycka min oro, hopp, stöd och kärlek. Jag hittar inga ord som känns tillräckliga för det här allra svåraste i livet. All min kraft till N.

2011-09-12 @ 22:20:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0