Fredag

För första gången på över tre veckor är alla hemma till frukost. Konstigt det här med tidsperspektiv. Tre veckor är vanligtvis en kort tid som försvinner mellan trötta måndagsmorgnar och härliga fredagsmys. Men dessa tre septemberveckor känns som hela mitt vuxna liv. Är det kanske så att det är dom som tillslut knuffat mig över kanten, är jag vuxen på riktigt nu?

Det verkar bli en vacker hösthelg men jag har svårt att våga lita på den. Det blev så tydligt igår hur lätt Ns mående kan ändras och med det också övriga familjens. För när han inte mår bra, då gör ingen annan det heller. Den efterlängtade första hemmamorgonen byttes ju oväntat och snabbt mot en heldag på BONKs dagavdelning. En helt annan sorts avdelning än den vi vant oss vid. Full av sjukdomsvana barn och tonåringar. Vackra storögda tonåringar. Vissa medvetna om att det inte finns någon vuxengräns att hinna knuffas över. Jag gråter för dem alla.

Jag undrar om det kommer fortsätta vara så att alla plötsliga ändringar, bakslag, diffusa biverkningar och allmänt trassel med sjuktransporter, färdtjänst, högkostnadsskydd, spypåsar i handväskan och kissunderlägg i linnegarderoben håller oss i ständig obalans. Eller om vi kommer att bli avtrubbade längre fram. Jag vill så gärna hålla mig ifrån förnekelse men jag inser att för att orka stå ut, måste kanske hjärna och hjärta få ta sina små vilopauser. Det känns konstigt att sitta med min familj i mitt eget kök och samtidigt längta efter den långa spårvagnsturen upp till sjukhuset. Vilan i att betrakta andras liv på avstånd. Men solen skiner oss nog varma snart.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0