Jobbigt att vara vuxen

Flera har sagt mig via sms att jag är så stark. Att jag är den bästa mamman. Jag tänker att precis så konkreta är tankarna hos små barn. Jag vet att jag är den bästa mamman i mina barns ögon. Men jag vet knappt hur kopplingen Mamma och Jag ser ut, idag. Jag som knappt är vuxen. Har ju nyss slutat skolan och börjat jobba (eller, tja kanske inte men skillnaden på 26 och 36 är det väl ingen som ser). Har fortfarande kvar flickrummet i det hus jag fortfarande kallar Hem. Jag var ett barn när jag förlorade min egen mamma och jag sörjde henne på ett barns sätt. Nu är jag själv mamma. Och hur mycket jag än vill gråta, springa iväg eller bara krypa ihop till en liten boll under täcket. Så går det inte. Mitt mående är inte det primära nu. Mina barns måste gå före. Det är dealet med föräldraskapet. Tror jag.

Det går inte riktigt att i förväg föreställa sig smärtan och frustrationen i att höra sitt eget barn skrika av smärta. Lika lite som jag hade kunnat föreställa mig hur svår min egen roll i det här skulle kännas. Jag har burit den här vackra, underbara, pojken i min kropp. Hans hjärta har tickat i min själ och vi har andats i samma takt. När han nu är allvarligt sjuk märker jag att gränsen mellan honom och mig åter suddas ut. Jag kan inte skilja på hans och min smärta. Jag kan inte se att jag är frisk. För hans hjärta tickar åter i min själ och när han har ont så finns inte längre någon luft för mig att andas. Så stort och vackert är det. Och så utöver allt annat.

Någon här på BONKen sa till mig att tänka annorlunda. Tänka på flygplansinstruktionerna: när trycket i kabinen skickar ner syrgasmaskerna ska föräldrarna ta på sin först. Sedan barnen. För barn kan inte hjälpa avsvimmade vuxna så det är bättre att barnen svimmar. Jag fattar innebörden men den är så övertydlig att jag inte orkar lyssna.

N mår lite bättre idag och antibiotikan som sattes in i går verkar redan ha gjort skillnad. Han har inte lika ont och jag kan äta min lunch och fortsätta mina berättelser för N om vad en liten flicka Katarina gjorde en gång när hon var liten...

Kommentarer
Postat av: Fiffi

Ur detta svarta elände kom ditt skrivande äntligen i kontakt med cyberspace. Vi tänker på er. May the force be with you!

2011-09-13 @ 21:01:18
Postat av: L

Jag finns hos dig vännen. Jag finns i din ficka. Dygnet runt. Varje minut. Ta fram mig när du behöver mig. En varm kram, en tröstande smekning på kinden, en trygg hand att hålla i.

Styrka och kärlek!! Till dig. Till N. Till lillebror. Till M.

L

2011-09-14 @ 21:20:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0