Tankning

Jag är redan så trött på mitt nya jobb. Här är så otryggt. På mitt gamla jobb hade jag aldrig tid att koka kaffe, i perioder knappt tid att vara med kring kaffet. Det fanns alltid så mycket annat. På mitt nya jobb finns också mycket annat. Långa stunder av ingenting. Återkommande tålamodsövningar. Tankarna i nuet istället för i framtiden, timme för timme. Tysthet. Det hade kunnat vara beskrivningen av vilket spa eller retreat som helst. Förutom den där gnagande otryggheten då. För det ligger en ruvande känsla över det där fullständigt oförutsägbara. Den knaprar på oss.

Jag litar på Ns läkare och deras kunskap. Litar däremot inte en sekund på tumörer. Dom verkar göra lite som dom själva vill och behagar. Vi fick en dag hemma. Sedan fick N feber och han är nu åter inlagd på avdelningen. Dom vita blodkropparna är nästan helt i botten. I eftermiddag ska han få blod.

Mamma brukade säga att hon skulle in och tanka. På något sätt känner jag mig sådär korkat överraskad, trodde inte att N så direkt skulle bli en cancerpatient. Men det är han. Efter tankningarna brukade mamma få ha några pigga dagar innan det var dags för nästa behandling. Jag ser oss gå på en liknande väg. Det är inte bara några dagars behandling med smärta och illamående som är cancervägen. Det är alla dagar där emellan med allt vad de för med sig av nya spännande oförutsägbarheter. Jag tror att jag har en liten bit kvar innan nyorienteringsfasen är uppfylld...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0