Som en tesked

Lägenheten är så stor när den är tom. Jag gör mitt bästa för att stöka ner lite, få den att kännas bebodd. Lyckas inget vidare. Jag känner mig som teskedsgumman.

Sov helt ensam hemma i natt. Tror det är andra gången på nästan fem år. Tänker på alla gånger just en sådan ensamhet tett sig som det mest lyxiga man kan önska sig. Egen tid, som det så populärt heter. Mötte en annan BONK-mamma i köket i går. Hon var i ett så stort behov av sällskap. Pratade och pratade. Jag fick luta mig mot dörrkarmen för att kunna lyssna och för att inte min teskedsgummekropp skulle falla. Tappade tråden. Då frågade hon om jag behövde en kram. Jatack, svarade jag. Sedan berättade hon att det var hon som gjort skylten till diskmaskinen: odiskat/diskat plocka ur. Den plastade hon in 2009. Hennes dotter låg just på uppvak efter leveroperation. Perspektiv.

Föräldraköket på BONK ser ut som vårt gör där hemma. Tillfällig mat och inga riktigt naturliga nedsmutsningar. Jag saknar lillebrors müslifossiler på golvet och intorkade gröt på Antilopstolen från IKEA. Storebrors kladdiga ketchupfläckar. Tänker att vi behöver och mår bra av strukturen som behandlingsschemat ger. Att den hjälper oss att hålla balansen och att den blir den motor vi behöver för att orka. Att schemat talar om för oss vad som händer. Men det är samtidigt just strukturen som gör allt så konstigt. Livet är ju rörligt, böljande. Fyllt av matfläckar i köket. Inte fyrkantigt med lappar på diskmaskinen. Ns läkare var just här. Han tycker att N reagerat bra på sin första behandling.

Kommentarer
Postat av: Karin

Har via N:s gudmor fått höra hur ert liv helt kastats omkull. Får rysningar. Tänker på er ofta, ofta, hoppas och ber för er. Sådant man tar till när man känner sig otillräcklig och inget annat kan göra. Vill i alla fall skicka kärlek och varma hoppfulla tankar. Kram Karin

2011-09-17 @ 23:22:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0