Kärleken. Och det något vacklande hoppet.

Det har varit ett påfrestande känslotrassel kring den här sista MR. Före, under, efter. All den ångest som hinner torna upp sig innan själva beskedet. Den gör sig ingen brådska. Med att dra sig tillbaka. Till sitt hörn.

I morgon avslutas Ns huvudsakliga behandling. 36 strålningar mot hela ryggraden och större delen av huvudet. Ett alldeles för stort strålfält men det fanns aldrig något val. Drygt åtta månader har vi nu levt i det här. Snart startar underhållsbehandlingen. 24 veckors nya cellgifter. För att komma åt eventuella cancerceller på drift.

"Det är för att den dumma knölen aldrig ska komma tillbaka!". Säger den lillgamla pojken som om några dagar fyller fem. Jag som från golvet på neurokirurgen den första helgen i september. Trodde att han skulle vara död innan månaden var slut. Men han lever allt. I allra högsta grad. Det är nog snarare vi vuxna som känner oss. Osäkra på om vi verkligen lever.


Kommentarer
Postat av: Anna-Karin

Fina!

2012-04-17 @ 13:43:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0