Söndagsstickning

Klev plötsligt ned med ena foten i ett djupt hål. Gjorde mig illa. Hela jag sträcktes. Kroppen minns fortfarande fast det nu passerat en drömlös natt. Mitt huvud som känts ganska tomt, låtit själen vila. Det är fortfarande tomt men igår halkade en blixt från verkligheten över mig. Allvarligheten. Det där plötsliga nedklivet, blev så hårt. Och tanken som bet sig kvar efteråt och fortfarande: Jag vill inte det här. Jag vill att mitt barn ska ha det som sina jämnåriga.

Orimligt. Nästan fult att tänka. Men ändå. Jag önskar det mer än allt annat.

Sitter i köket med morgonsolen och stickar. Lyssnar på radio, dricker kaffe. Tänker att det ger sig. Visar sig med tiden. Och undrar samtidigt. Betyder det att jag gett upp eller att jag helt enkelt passerat en sån där stolpe efter vägen? Stickar vidare och maskorna är lika ojämna som jag. Det är ett vackert livfullt garn jag fått.


Kommentarer
Postat av: a-s

Det livfulla garnet... så vackert.Som livet. Fast det är fult, men det liksom ryms i det vackra och får finnas till också. Omfamnad av vackerheten. Accepterad. Det blir harmoni.

2012-04-04 @ 08:55:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0