Åka hiss

I huset utan hiss där vi bodde, mamma och jag. Där bodde ett äldre par. Våning 2. Vi högst upp på 5. Varje dag efter dagis ringde jag på deras dörr. Frågade min egenadopterade farfar Rune "går det någon hiss idag?". Och alla dagisår bar han mig sittandes på sina axlar. Upp till oss. Sedan skrev han om det i sin årskalender. Skrev om alla dagar. Och jag fanns med i de flesta. Det låter nästan overkligt.

Många år senare när vi sedan länge flyttat från det där huset. Då när tonåren var viktigare än annat. Och dagarna i årskalendern på sekretären i deras sovrum handlade mest om väder. Då låg han plötsligt allvarligt sjuk. Allvarligt så att mamma en dag sa till mig att nu Måste du följa med. Säga adjö. För det blir sista gången.

Han låg i ett stort rum med fönster mot havet. I sängen till vänster närmast dörren. Blek. Tunn. Såg så ledsen ut. Och jag minns att han ville prata med mig. Krama om. Men jag blev överfallen. Skrämd av det jag mötte. Det var ju så länge sedan vi setts... Jag sprang ut. Grät i korridoren. Vägrade följa med in igen. Fast mamma försökte. Fast jag visste att det var sista gången.

Det känns viktigt. Det som hände där och då. Den gamle mannens kärlek till ett älskat extra barnbarn. Och mitt intensiva motstånd. Mot avsked. Mot att visa hur jag kände.

Nu bor andas äter sover leker pratar älskar skrattar jag sorg. Jag tror att jag tänker att om vi lever så mycket vi orkar, tillsammans. Då ska jag iallafall inte bli överrumplad. Inte på det där sättet igen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0