Hur vi gör

Vi frågade läkaren som kom med beskedet: Men hur ska vi klara av... Det Här? Hon svarade oss lungt. Det gör ni. Jag har hittills aldrig träffat några föräldrar som inte klarar av det. Man gör det helt enkelt.

Och så som vi frågade henne. Har andra frågat oss. Hur gör ni för att ta er igenom dagarna? Hur lever ni?

Kanske svarar vi i ett tonläge som är ganska likt. Läkarens. Vi gör det. På något underligt vis. Vi tar oss igenom dagarna. Följer vår egen strategi. Den om att inte sörja allt för mycket. Inte nu. För han måste få vara och känna sig precis så frisk och opåverkad som han är.

När ångesten eller gråten blir för svår att hantera, hotar att sluka om den släpps fri. Då går vi helt enkelt undan. Och varje kväll när klockan passerat åtta. Då är det vår vuxentid. Då tillåter vi oss att bryta ihop. I en hög. Ibland helt tysta. Andra gånger skrämmande ord och bilder som behöver delas. Rädslan för hur den sista tiden ska bli. Vi försöker att inte tänka så mycket på det heller. Slutet. Men korta glimtar kommer ändå. Smärtsamt? Oroligt? Utdraget? Hemma eller i ett sjukhusrum? Bilden av två hukande föräldrar som tysta lämnar sitt barn och går. Ensamma därifrån.

Och så pratar vi mycket om förhållningssätt. Om att försöka bejaka livet. Sedan. För inget barn vill se sina föräldrar olyckliga. Allra minst vill vårt barn det. Han som älskar att ha roligt. Precis lika mycket som han älskar oss.


Kommentarer
Postat av: Anna Sundkvist

Ååååhh Kattis...

2012-12-11 @ 11:55:07
Postat av: Ingalill

Läser ditt inlägg om och om igen. Vill tro att jag drömmer en osannolik dröm.... Unna er att ha roligt tillsammans, som nu, i huset vid havet. Styrkekramar och hjärtan i massor från A och mig.

2012-12-11 @ 14:10:48
Postat av: Therese

Denna blogg skulle ju vara avslutad.. Det skulle ha gått bra.. Har inte varit inne här och läst sedan den dagen i juni då knölen var väck. Jag satt då på en filt på stranden med min dotter och grät av lycka. Nu gråter jag av helt andra skäl och önskar att det jag läser inte är sant! Kära Kattis, jag tänker på dig och din familj. Nu lyser stjärnorna och ljusen i stans alla fönster för er. Kram

2012-12-12 @ 02:08:21
Postat av: Elin

Åh. Varför, varför händer sånt här? Vi tänker på er varje dag och önskar så att det vore annorlunda. Precis som Therese grät vi förut av lycka, nu värker taggar i hjärtat. Massor av kramar till er!

2012-12-12 @ 18:55:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0