Stjärnfamilj

Mitt ena barn ska snart dö. Och det finns ingenting jag kan göra. För att ändra på det.

"Mamma har du tänkt på en sak? Har du tänkt på att du är världens finaste prinsessa!". Har du tänkt på att du är världens finaste prins, svarar jag. Fortsätter. Vad mysigt att du kallar mig prinsessa. Det var länge sedan... Han ler. Säger "jag vet att du blir glad då".

Jag krymper. Säger långsamt och på allvar nu: Du behöver inte säga så för att göra mig glad. Det viktigaste är att mena det man säger... Jag är vuxen och jag klarar av att bli ledsen.

Han tittar till och går snabbt sin väg. Kvar sitter jag. Med ett tydligt avstamp. Mot de där orden jag så småningom kommer att säga. Högt. Till honom. Orden om att inte bli frisk. Om mormor som väntar i himlen. Uppe bland stjärnorna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0