sjukhusliv

Förra söndagen låg klackarna i en grop. Inte direkt så att jag dansar omkring. Men det är, lättare? Benmärgen har äntligen börjat vakna. Ns värden är nästan ok. Den preliminära strålstarten på tisdag mer fast i formerna.

Konstigt hur något så fundamentalt omöjligt, att skicka sitt barn till strålar som räddar men också förstör, kan vara skönt. En liten lättnad. Å andra sidan inte alls konstigt. Tänker att det i grund och botten är som vilken död som helst. Begravningen river upp men är samtidigt en alldeles nödvändig milstolpe för att som anhörig kunna ställa sig upp. Börja gå vidare. Det nya livet. Fult och fint och alldeles alldeles nödvändigt.