Lärdom

Ännu en morgon mot sjukhus. Pappan sover med skatten där på andra sidan staden. Lillebrodern bott hos farmor och farfar sedan i tisdags. Efter IVA-natten är det jag som tar sen buss hem på kvällen, tidig tillbaka på morgonen.

Jag är nedbruten. Tårarna nära hela tiden. I samtal med sjuksköterskor, i sängen snusandes på det skalliga fina huvudet, i allén. Överallt och hela tiden. Bufferten för länge sedan tömd. Mitt huvud är som smält plast. Huden för tunn. Kan inte hålla mig på plats. Lika lite som den kan skydda mig mot det jag ser här nu. Barn, större än mina, som nu vet att livet bara är till låns. Ett litet tag till. Mitt känslofilter släpper in allt. Alla dessa underbara fina barn. Och deras släpande anhöriga. Så ofta som vi varit här. Och ändå har jag aldrig hört smärta på det här sättet.

Tänker att antingen är det ingenting konstigt med det. Bara ett tillfälle. Eller så är vi här. Just den här veckan. Med läkare som fortsätter att inte hitta svar. Är vi här för att förstå och lära oss. Något mycket viktigt?


Kommentarer
Postat av: Katrin

Känns konstigt att veta att ni finns så nära där jag bor när ni är på sjukhuset. Fast i en helt annan värld. Det är vår i luften idag. Fåglarna sjunger. Jag hoppas att det snart blir bättre. Att ni slipper sjukhuset. Varma kramar

2012-02-19 @ 13:34:40
Postat av: Katrin

Känns konstigt att veta att ni finns så nära där jag bor när ni är på sjukhuset. Fast i en helt annan värld. Det är vår i luften idag. Fåglarna sjunger. Jag hoppas att det snart blir bättre. Att ni slipper sjukhuset. Varma kramar

2012-02-19 @ 13:35:16
Postat av: a-s

Andas just nu. Fina. Smärtan är ohygglig. Jag känner den genom orden, men var bara nu. Kram

2012-02-19 @ 19:11:26
Postat av: Helena

KRAM!

2012-02-19 @ 20:22:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0