70-talets smyckeskrin

Pappan i familjen grejar med försäkringskassa och försäkringsbolag. Den där mamman hon plockar. Skäller på dammråttorna. Bakar. Blir stressad och arg. Vet att det börjar bli dags att prata högt men orkar inte riktigt ta tag i det.

Fick i uppdrag att leta fram ett papper till försäkringsmannen igår. Högt upp på hyllorna smög sig mitt gamla smyckeskrin fram. Redo att ägas vidare. N förundrad över ballerinan som snurrande på sin sockel dansade till en sorgsen speldosemelodi. Det blåa sammetstyget, glasdjuren och 70-talspärlorna. Igelkottarna i gips från samma 70-tal och en helt annan dagistid. Men skatter är alltid skatter och kvällen slutade så gott. Den snart femårige skattskatten gjorde ytterligare en stor upptäckt. Ropade upphetsat "vad roligt det är att Springa!". Fint och sorgligt så hjärtat knorrar. Han har antagligen varit påverkad av sin tumör så länge att det där springet han aldrig velat ägna sig åt - helt krasst inte varit möjligt. Upptankad på blod och trombocyter inför måndagens strålstart. Med en knöl som fortsatt krypa. Sprang han. Runt runt runt. Vardagsrum, sovrum, kök, hall. Vardagsrum... Snart fem och just upptäckt springandet.

En torftig slinga jag inte kan placera ...the end of the world as we know it... och så är det. Inte nödvändigtvis så att livet inte blir fint igen. Finare. Men nu är det definitivt slut på mitt första liv.


Kommentarer
Postat av: Helena B

Tänker på dig och din familj Katarina. Många kramar Helena

2012-02-03 @ 14:23:33
Postat av: a-s

dina ord är så fantastiskt fina det är nog för att du i stunden när du skriver vågar vara i det inifrånfina, det inifrånsanna,,,fortsätt med det nu i ditt andra liv;)också.

kram

2012-02-03 @ 21:56:08
URL: http://http:/annasara.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0