Sahlgrenska, dag 1

Den första av många narkoser, måndag till fredag. Sju veckor. Både fint och skrämmande att också sjuksköterskan hade tårade ögon. N protesterade högt. Ville inte alls ta av sin tröja inför främmande människor i rummet fullt av stora ansiktsmasker. Tyckte mig höra att narkosläkaren fnös? N som inte ens vill visa sig hemma utan tröja. Tycker sig ful...

Jag hittade aldrig ljusknappen inne på toaletten. Hann inte. Så jag lät mig bara stå där, tårar utan slut. Med en botten för djup för att kunna nås. Inte ens med rötterna.

Sen är första behandlingen plötsligt gjord. Havregrynsgröt till frukostlunch. N är kokhet på huvudet och lite snurrig. Snurrig jag med. Känner en svag men envis bestämdhet växa. Måste börja tro på att det ska gå bra annars går jag under. Ska bara äta lite först. Pusta ut en stund. Sedan. I eftermiddag. Då ska jag göra ett allvarligt försök. Att börja tro på livet!


Kommentarer
Postat av: Fiffi

Overkligt. Tårarna rullar. Skickar det där som sagts så många gånger men som måste ropas ut högt en dag som den här: det kommer att blir bra! Det måste fixa sig till slut som rapparen brukar säga. Stor kram!

2012-02-14 @ 15:17:39
Postat av: Karin

Vi sänder så mycket energi, kärlek, värme och hopp vi bara kan!

Katarina, du är så stark som delar med dig av dina känslor och vi hoppas innerligt att det bara kommer vara glada sådana för er snart!

Kramarom/ Karin Tarland

2012-02-14 @ 16:25:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0