Stolt över att få vara

Nerverna utanför kroppen. Varje blinkning, gäspning, pannrynkning. Sätter sig i mig. Orostrådarna ligger tätt över huden. Fångar mig där innanför. Jag blir som klapprande hovar över en vindlande kullerstensgata. Betydligt mer hysterisk än cool...

Redan fem behandlingar gjorda. Bara 28, eventuellt 31, kvar. Vilket redan låter lite. För den där livsviktiga boten. Överlevnaden. Men det är min oro, mina tankar. Inte Ns. Han fortsätter sin självklara kärleksoffensiv mot den sjukhuspersonal han möter. Ännu tydligare här på vuxensjukhuset. Jag ser hur dom smälter av hans prat och dom där stora vackra ögonen som Älskar. Så gränslöst mycket. Jag är stolt. Över att få vara hans mamma.

Idag har jag haft min första roliga sjukhusdag. Tillsammans med andra lika trötta, förvirrade och pratsugna BONK-föräldrar i ett böljande socialt kök. Nästan som att vara bland vänner. Nästan.


Kommentarer
Postat av: Fiffi

Hej! Önskar jag kunde stanna tiden eller trycka den framåt. Bara få ta en kaffe i vårsolen med lekande killar runtomkring. Skickar en stor kram till den stolta mamman och hennes killar.

2012-02-28 @ 13:39:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0