Arg

Jag är arg. Upprörd sådär så att hjärtat slår fort. Jävla skitsjukdom. Cancer.

Inte för att vi brukar komma särksilt bra överrens men jag tycker att vår relation börjar kännas ansträngd. Nyckfullheten. Aggressiviteten. Orimligheten. Många klarar sig. Men många andra blir samtidigt så oresonligt sjuka. Av något som i sin kärna är så enkelt som att några celler delar sig lite för fort. Klumpar ihop sig.

Vetskapen om att nu. Just precis nu. I den här stunden. Nu. På ett sjukhusrum ganska nära mig. Där ligger en kvinna men en ohygglig vetskap. Jag känner henne inte. Men jag slukas nästan när jag tänker på hennes tankar. Jag grät igår när jag tänkte på det och jag gråter över min frukost idag. Hur kan vi överleva i rymden men dö av aggressiva knölar. Som ostoppbart växer sig fler och fler och fler. Fast kroppen utsätts för all tillgänglig behandling. Det finns inget fint i det. Just den här kvinnans systerdotter vågade sig dit. Till det där rummet. Vågade sätta sig på den där stolen. Brevid sin döende moster. Jag tänker att det är kanske något av det finaste och mest respektfulla vi kan göra för varandra. Och jag är glad över att hon hann. Och vågade. Vara där. Det är inte lätt.


Kommentarer
Postat av: Fiffi

Håller med! Visst är det för orättvist och konstigt att vi inte kan bekämpa detta en gång för alla. En handledare sa en gång till mig när jag var så där fruktansvärt arg " din aggressivitet leder dig framåt". Kanske låter som en klyscha, men ibland gör kanske ilskan att vi kan koppla på den där extra kraften vi behöver för att orka fortsätta i kampen mot det onda! Största kramen

2012-01-19 @ 10:15:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0