På tillfällig semester

Om det inte vore för den där dovt underliggande konstanta tonen. Den som ligger i ett alldeles eget spår i medvetandet. Skulle jag nästan kunna lura mig själv. Skulle nästan kunna tro på att N är frisk.

Det börjar kännas lite motigt. Som att haft en exotisk semester långt borta och nu se vardagen hänga i hörnet där framme. Tungt överallt att snart återvända till sjukhusväggarna efter en lika överraskande som fantastisk hemmavecka. Barnvänner. Vuxenvänner. Med allt vad det innbär. Glada dagar helt enkelt. Finns verkligen det här livet att få i permanent form? Hur mycket jag än försöker kan jag inte förmå hjärnan att tro, minnas. Trots att jag vet att det är sant för de allra flesta.

Lite som att vara salongsberusad eller ha hjärnskakning. Lätt i sinnet och med ett huvud som irrar runt litegrann. Liksom lätt att vänja sig vid sol och lata dagar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0