Resenären

Det känns oväntat lugnt inombords. Kvällen lägger sig milt och acceptansen av den nya fas vi snart går in i, den finns där. Brevid mig på bussen hem.

Tid. Åtskilligt med tid kommer bearbetningen av cellgiftningen att ta. I anspråk. Och jag tänker att det är väl helt naturligt. Kanske till och med rättvist. Om inte cellgifterna vore exakt det de heter - hur skulle vi ha det då. Så med acceptansen som medresenär får jag nog snällt omfamna gifterna. Tacka de människor som forskat fram dem. Och be dom tystna sorgsna träden uppe vid sjukhuset om förlåtelse. Förlåt mig för att jag inte helt såg all er glädje. Ni är både äldre och visare än sorgesången ni viskar!

Kommentarer
Postat av: anna-sara

Idag är en sådan där dag när rätt låt spelas på radion och kärleken bubblar invärtes allt passar i pusslet. Jag skickar den känslan till er i guldsalen med guldmedicinen. Guldmänniskor. Ni är guld och kärlek. Vintergatanblicken man känner den när man har den, när ögonen vaknat och se då lite till och se ljuset där bakom sorgen. Väck lite till. Luta er mot träden, låt er omfamnas. Det är okej att låta tårarna trilla så andra ser och sedan skrattar ni högt under träden som allt har sett. Jag ser dem slå ut. kram

2012-01-18 @ 08:51:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback