Tårar på tangentbordet

Yrslig, illamående och orolig i kroppen. Den där dovt mörka tonen som vibrerar under och omkring. Precis som efter förra magnetröntgen så faller vi tillbaka. Dippar. Det blir så ohyggligt konkret. Han är allvarligt sjuk. Fortfarande. Och hur konstigt det än är så går det nästan att glömma mellan MR-varven. Vi ser ju inte längre något jättesjukt över den pratiga lilla stora pojken. Pojken som dag för dag knaprat sig tillbaka till det som var han. Innan tumören tog över huvudet.

Det svindlar fortfarande men jag tror att det lägger sig. Idag och den närmsta tiden är det nog bara att stå ut, stanna i sorg. Vara i dessa sista dagar. Dom mörka tankarna säger mig att vi har kvar vår skatt en dryg vecka till. Sedan lämnar vi in honom, som ett lamm till slakt, till strålarna som ska rädda hans liv. Priset. Högt. Och jag tycker att det märks tydligt på honom att han fångar upp känslan vi vuxna har. Så nu passar jag på att gråta en skvätt medan jag har ett par minuter för mig själv.


Kommentarer
Postat av: Anna-Karin

Det kommer att gå bra, precis som den där pappan sa ibörjan. Dom kan det där.

Kärlek och styrka till er!

Och cancer kan dra åt helvete!

2012-01-27 @ 12:06:20
Postat av: Jeanette

KRAAMM!

2012-01-29 @ 11:05:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0