Avslut och Början

Jag måste sluta nu. Det här skrivandet. Som att vinka av en vän. Bli lite ledsen på perrongen, stå ensam kvar. Sedan vända om. Börja gå åt sitt eget håll. För det är helt enkelt dags.

Att våga skriva när livet varit smärtsamt och svårt. Har för mig varit ren överlevnad. Ett sätt att andas djupt. Stanna kvar. Ta mig igenom. En dag. Och ännu en. Och en till. Trots att jag många gånger känt att nu går det inte längre, jag orkar inte mer... Men det gör vi. Hela tiden. Orkar lite till. 

Kaoset. Ickelivet. Sjukhuslivet. Kommer kanske tillbaka. Eller så fortsätter vi sakta gå mot allt bättre dagar. Kanske. Får vi komma till den där overkligt stora dagen där ordet Frisk. Blir verklighet. Men det är en helt annan historia. Och den vill inte berättas här.

Jag vill skicka en varm kram till var och en av alla er. Som vågat följa oss på vår resa. Vissa långt vid det här laget. Andra kortare. Alla lika uppskattade. Jag hoppas att ni stannar mig om våra vägar korsas. 

Avslut. Och början.


Katarina


Tunn och klar

Om man inte skulle ha pratat på mycket länge. Jag tänker mig att den röst som tids nog skulle börja göra sig hörd. Borde vara tunn men klar. En ursprungsröst. Ren på allt som blivit tillagt under resan och tystnadens gång. Samma sak. När livet får en ny början.

Det är lång väg kvar. Många cellgiftsbehandlingar. Och allt som följer med dem. Sedan åren. Innan det går att andas ut. Men vi har bestämt oss. Nu finns bara en väg: det här kommer att gå. Bra.


Overkligt blå

Det är konstiga ord, overkliga.

Att den är borta. Att all tumör. Är borta. Att ingenting längre syns. På bilderna.

Jag pratar mjukt med min skatt. Säger att nu är hela knölen borta. Du är precis som innan du blev sjuk. Han svarar att han inte tror på mig. Jag frågar honom var knölen sitter någonstans då för i huvudet är den minsann inte. Sitter den kanske i lillfingret? Och då börjar han le, försiktigt till en början. Säger att knölen sitter i hans öga. Jag svarar att möjligtvis är där en kärleksknöl, för att du tittar på mig. Några andra knölar finns inte i dig. Inte en endaste millimeter. Och i dom där grönbruna vackra ögonen ser jag ett glitter.

Lillebrorstussen skrattar förtjust. Verkar tycka att dom här föräldrarna kanske inte är så tråkiga trots allt. Sitter tätt vid sin storebrors sida i soffan och myser. Medan pappan gör sig klar för midsommar. Och den där mamman som är jag. Hon tittar gång på gång på himlen. Förstår ingenting. Ser bara att den är nästan overkligt blå.


Med shorts och röda converse

En ny erfarenhet. Att bli upprörd och arg känns nästan lite, välgörande?

Ett gammalt Jag, ruskar på sig och höjer rösten. Vår skatt har blivit en incidentrapport. Bortglömd och ensam. På uppvaket bland främlingar. Ilskan ger syre och vi står här som stabila urdjur. Knuffar tydligt tillbaka. Jag tror att det hjälper oss att härda ut resten av den här dagen. I morgon. Ringer telefonen.

Men här och nu är det en cool kille i sina favoritskor. Dom röda. Som ligger med huvudet i mitt knä. Längst in på lekterapin. I det innersta hörnet av biblioteket. I den röda svängda soffan vid skogstapeten. Där ligger han och lyssnar på fågelkvitter. En bäck som porlar. Medan personalen sommarstädar. Och vi pausar.


Börjar det bli lite bättre?

Kanske är det bara så enkelt som att efter tillräckligt lång tid på botten. Så vänds pannan helt naturligt uppåt.

För. Visst har det varit fler leenden idag? Lite mer prat. Från Skatten. Och visst hänger vi navelsträngsföräldrar med i det. Ler lite försiktigt vi med. Trots att morgondagens sövning och bilder. Hänger över oss. Så här sitter vi. Bland navelsträngar och nerver. Och längtar efter en blomstertid som ska komma.


Mamma Mormor Maria

För 14 år sedan. Satt jag på bron utanför vårt hus. Tittade mot skogen och tänkte. Att nu har det värsta som kunnat hända hänt. Det jag alltid varit rädd för.

Vi lämnade henne där. I ett tyst rum på sjukhuset i en annan stad. För att åka hem till ett tomt hus. Och undra. Vad gör vi nu?

Ja vad gör man egentligen. När det som är oss djupt i hjärtat kärt. När det tvingas ändras. Eller rycks bort. Tas ifrån oss.

Jag stryker den utmattade skatten över kinden. Viskar till honom. Nästa sommaravslutning. Då springer du lika snabbt som alla andra, hör du det. Jag lovar. Då springer du lika snabbt!


Snälla spökfår

Vi leker spökfår. Kanske det bästa sättet att jaga kraft ur MR-nerverna. Få dem att våga sig lite. Istället för att vara som spikraka gränskrossare. Som bara gör svårt och ont.  

Kluvet att längta efter en dag. Samtidigt som jag helst vill ducka för den. Men. Torsdag kommer. Det gör den. Med besked.


Våga spegla oss

Stilla. Barnsjukhuset är på väg att göra helg. Vi väntar på blod som aldrig verkar komma.

Tålamodet. Tålamodet. Lättare att vara i intet här på sjukhuset än hemma. Enklare med infogningen. Här kliver vi in för att så snabbt som möjligt få komma hem. Hemma. Vet vi inte längre var vår längtan vill ta vägen.

Det börjar kännas allt mer osannolikt. Med någonting annat. Än det här. Desto viktigare att börja spegla oss mer. Mot det friska. Vi är alla så bleka.


Har varit värre

Jag försöker vila mitt slagna huvud. Tänker på den kraftiga hjärnskakning jag hade året innan N blev sjuk. Hur bra den blev. Erfarenheten. För att förstå hjärntröttheten. Nu hos mitt eget barn. Men kortison kan vara bra mot mycket. Med dubblad dos sedan igår kan man knappt tro att han fått nya gifter eller har bottenlåga blodvärden. Redan mycket piggare. Och mitt huvud. Har som mest en lindrig. Skakning.

Därifrån jag ser på hustaken runt omkring. Blir det tydligt att vi trots allt lyft blicken. En liten bit upp från marken. Jag gråter mindre. Andas djupare. Får i mig mer mat. Dricker gärna ett glas vin. Blir bara ibland så trött - att jag går in i stora skyltar. Men det har varit värre.


Huvudsaker

En del pratar om att ha ett svärd ovanför sitt huvud. Andra om att ha huvudet i en snara. Det här att vara i ovisshet. Det kanske svåraste. Att det till och med är bättre att veta det där värsta. För där försvinner den ständiga rädslan. Menar de. Som mist.

Jag vet inte riktigt hur jag tänker om det. Ser det nog mer som att jag börjar vara väldigt trött. På att vara jag.

Idag slog jag mitt huvud. Igen. Rakt in i en vass vägskylt. Krockade jag mig yr och med konstig syn. Kanske för att påminnas. Om att ta det lugnt. Sluta oroa mig över Ns trötthet. Men det är svårt att hålla balansen när ny röntgen närmar sig.


Hallonbad till frukost

En frukost med något så sällsynt som fyra ätare vid bordet. Lugn morgonsol. Jag bestämmer att det betyder att helgen blir hemma, sjukhusfri.

Och när smörgåsarna är uppätna. Myser plötsligt två små bröder och en pappa i badkaret. Klockan är strax efter åtta och dagis. Får nog vänta lite idag. För det går inte att avbryta den lyckliga lilltussen med storebrors metspö. Eller den småsjungande storebrodern. Som vill tvätta håret med hallon. Hår eller inte. I just den här stunden syns bara liv.


Biverkan

Livet med cytostatika i familjen. Jag hade nog glömt. Förpassat. Men det betyder, fortfarande, snabba förändringar.

Den här dagen har varit en skitdag. Men så har det ju också varit helg. 


Nästa nationaldag

I min skarpgröna blus fortsätter jag. Möblerar om. Flyttar saker. Mest hela tiden. Och det hjälper faktiskt. En stund av vila.

Lillebrorstussen skrattar så att det kittlar i min mage. Storebrorsskatten sover på min kudde, trött efter en vaken natt. Trött jag med. Men av något så bejakande som en delad vinflaska. Någonstans i slutet av den livgivande kvällen gjordes en överenskommelse. Om hur vi ska fira den här dagen. Nästa år. Då när vi tänker fira. Våra överlevande barn. För det kan ju faktiskt ske, att dom blir friska. Överlever. Sedan är det nog dags att på allvar börja göra något av den här upplevelsen. Tänker jag. Som ofta.

Ett år till. Det orkar jag.


Det här med tålamod

Igår kändes det ganska lugnt, bra. En vaken pojken som från sjukhussängen deklarerade "jag mår mycket bättre idag mamma!". Tankarna på hjärnröntgen lades ner. Och vi fick åka hem.

Men idag. Kryper obehagligt bekanta symptom omkring bland våra möbler. Idag är han illamående. Tyst. Trött. Igen. Sover sedan en stund i soffan.

I morgon är det dags för ny cellgiftning. Hur mycket kan en liten barnkropp tåla. Egentligen?


Åter till helglivet

Börjar redan kännas som vanligt. Det där att N blir dålig strax innan dagvården stänger för helgen. Det ligger något alldeles visst över just "fredag 15.40". Ringa och jaga sjuksköterskor som i sin tur jagar läkare. Hemmatrampet i väntan på besked. Avvaktan. Middagen som aldrig tar sig. Störd av olugn.

Lördag morgon och skatten är på väg in till sjukhuset. Veckan som startade med tystnad och tilltagande trötthet. Toppas nu av yrsel och svimningsanfall. Ännu mer sömn. Hans stora ledsna ögon bara hänger med. Orkar inte protestera. I den gula lilla väskan trängs kaniner med tandborsten och trollspöt. Och N viskar tyst till sina bekymmerstroll. Dom som bor i den lilla träasken som alltid ska följa med till sjukhuset.

Jag vill fortfarande tro att vi är starka.


Respekt

Tidigt i morse. Kom vågen av illamående. Sköljde över vår, av cellförstörande gifter, modiga skatt.

Det kändes viktigt. Att låta honom bestämma själv: dricka illamåendemedicin - eller låta bli och fortsätta må illa. Han är fem. Och väljer. Tveklöst. Att fortsätta må illa.

Och hjärtat sväller på alla sätt. Av både sorg och stolthet. Respekt. Klart han väljer att avstå en medicin om han får. Kan. Välja. Så nu ligger han nöjd i soffan. Men sin vita kräkpåse inom räckhåll. Fortsätter obekymrad titta på morgontv. Idag känns vi starka.


RSS 2.0