Mamma Mormor Maria

För 14 år sedan. Satt jag på bron utanför vårt hus. Tittade mot skogen och tänkte. Att nu har det värsta som kunnat hända hänt. Det jag alltid varit rädd för.

Vi lämnade henne där. I ett tyst rum på sjukhuset i en annan stad. För att åka hem till ett tomt hus. Och undra. Vad gör vi nu?

Ja vad gör man egentligen. När det som är oss djupt i hjärtat kärt. När det tvingas ändras. Eller rycks bort. Tas ifrån oss.

Jag stryker den utmattade skatten över kinden. Viskar till honom. Nästa sommaravslutning. Då springer du lika snabbt som alla andra, hör du det. Jag lovar. Då springer du lika snabbt!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0