Citronfjärilen

Livet finns så självklart, överallt. I det som lever. Och i livet går också döden. Hand i hand. Vi kan inte dö om vi inte först fått liv. Och vi kan heller inte få liv utan att också få den där döden. Men det självklara biter inte på min dödsångest. Maggnaget att Nej, det här kommer ändå inte att gå... Trots att läkarna säger att det finns hopp. Att målet är bot. Nej. Säger min mage. Tänker att jag på allvar måste börja krama om oron. Så att den inte blir så skrämmande.

Går ute i min väntan på att uppvaket ska ringa, säga att jag är välkomen dit. Ge N hans frukostmuffins. Grus och damm under mina fötter. Tankarna hos alla dem som har en tydlig plats i det som är mitt liv. Trots att deras fotsteg sedan länge tystnat. Jag önskar lite försiktigt att jag kunnat fånga upp deras närvaro. Fått ett tecken. Men det är bara tyst och stilla. Och tiden och livet fortsätter lugnt sitt varande.


Kommentarer
Postat av: Fiffi

Sänder en signal via cyber. Är med dig i tanke och hjärta. Snart dags för IRL. Längtar.

2012-03-13 @ 10:35:00
Postat av: Katrin

Det är nog enda vägen att låta oron finnas sida vid sida med hoppet. Önskar att jag hade kunnat vara med dig när du väntar på att uppvaket ska ringa. Är hos dig i tanken. Kram

2012-03-13 @ 11:08:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0