Småord

Äntligen. En glimt av det vanliga. Skattens grönbruna glittrar vid morgonbordet. Småorden som letar sig. Lite skrovligt trevande. Ivriga. Vill inte längre ligga tysta. Sedan somnar han. Nöjd. Trött. Kärleksmjuk.

Jag sitter ensam i mitt kök. Hör en avlägsen popsångare sjunga för sovaren. Det doftar av nybakt och jag smälter dom små orden till mitt kaffe. Som fina praliner. Skatten och hans ord.

Dagen har fört med sig så många samtal. Utöver småorden. Och det får tomheten att maka ganska ordentligt på sig. Och plötsligt knackar Tron. Äntligen. På.


En pust från ett annat liv

Skatten ligger och sover på sitt rum. Jag vill också sova lite. Det går sådär.

Ovanan gör kroppen långsam. Det känns så länge sedan sist. Droppställning på dåliga hjul som är svåra att rulla med sig in på toaletten. Påsar med mediciner. Mäta kiss. Följa värden. Sjukhusets vita kräkpåsar.

Men med molnen som lägger sig över staden följde en pust. Av vind och annat liv. Mitt det där livet som jag längtar så varmt efter. Inte bara ett liv med människor jag tycker om att ha omkring mig. Kanske ännu mer att ha en plats. Bland andra. Att ingå i något. Det andra livet säger mig att vi ses i höst. Att dom väntar mig där. Och solen skiner tydligt envist kvar under molnmassan.


Konstruerar

Med bara fötter går jag. Försöker jag spotta på allt vad sjukdom heter? Kanske. Lyfter upp barfotaskatten på en stol i sjukhusköket. Försöker skapa oss en magisk stund kring micropopkornen. Som jag med ett alldeles för högljutt triumferande tog fram ur skafferiet. Skatten ler lite. Drar in doften. Kittlas av smattret i den allt bulligare påsen. Vet att ingen av oss kommer äta. Ändå. Dagens kanske bästa stund.

När jag lämnar honom i sjukhusets säng. Blir jag helt bedövad. Fort hem till lillebrorstussen. Måste kasta mig över honom och mjukna. Lagas. Av rent skratt. I morgon. Ny dag.


Väskan i hallen

Nu är dagen nästan här. Väskan halvfärdig i hallen. I morgon startar utsvältningen av eventuella cancerceller på drift.

Skatten är trött. Tröttare än på riktigt länge. Igår föll ändelser bort. Hela ord. Idag märkbart tyst. Tycker det är jobbigt att prata. Och sakta. Börjar den krypa. Mot oss, in i oss. Först oro. Sedan ett stilla stråk av skräck. Omöjligt att inte börja jämföra symptom från förra sommaren.

Försöker tänka rationellt. Att inget borde kunna börja växa. Så fel. Så stort. Sedan senaste röntgen. Den röntgen som fick oss att säga till N att "du, vet du vad, knölen, den är borta nu!". Att talet redan skulle vara påverkat... Det rimliga borde vara att tröttheten är den vanliga hjärntrötthet som brukar inträffa efter strålbehandling. Men det hjälper inte. Orden är redan planterade. Och skräcken. Ja den har som sagt redan börjat röra sig. Inåt.

Det är nästan så att det känns skönt med en sjukhusövernattning. Det var ju ändå över tre månader sedan sist.


Glittrande vatten

En sällsynt lucka. Stilla morgon. Två vuxna med kaffe vid ett glittrande vatten. Framtiden som sällskap. Inte bara nu eller som bäst nästa Vecka. Snarare senare i sommar... Och. Oväntat. En försiktig dröm om nästa vår. Att vi ens vågar tänka tanken. Straffas vi nu?

Så jag säger till universum att nejdå, inte ska väl vi. Vi stannar i häret. Men hjärtat. Hjärtat. Det sneglar allt fortfarande lite. Framåt.


Bara ben

Skatten är eftertrött. Seneffekt av strålningen. Redan tappat ett kilo sedan förra veckans kortisonavslut. Resten av kortisonplusvikten försvinner nog i samma takt som de nya gifterna. Gör entré. Hårfjun och ögonfransar. Kommer. Och går. Krasst men helt odramatiskt. På planeten BONK.

Men alldeles oavsett vilken planet vi kliver omkring på: idag är en bra dag. En vanlig dag. Och då får den där Cancern. Ta och backa undan lite. Göra plats för bara ben. Väldigt vita ben. Och precis så många glassar man vill.


Tålar

Tiden liksom orden. Börjar närma sig ännu en punkt. Förändras. Tankarna och inifrånljuset. Tynar de med.

En tröttsam vecka av tester. Sedan flyr vi några dagar. Andas trygghet och kärlek hos vänner.

Tiden. Att flytta tillbaka in i sjukhuslivet. Är strax här. Det känns svårt. Återfallsångesten växer varje dag. Äter sig in i huden, luckrar upp mina ben. En vecka tills nya cellgifter. En månad tills ny röntgen. "Tålamod". Förutom det fula "...en stor pjäs..." Var det Tålamod. Vi uppmanades till vid starten av den här resan. Tålamod. Och jag tålar och tålar. Modet vilar.


Alla vi ängsblommor

Hämtar vi oss någonsin när det här är förbi? Eller är allt. Rakt igenom. Ändrat. Oåterkallerligt. Annorlunda.

Sjukhusclownerna som känner skatten och hans namn. Vuxenkompisarna som alltid lyckas locka fram skratt. Även de riktigt svåra dagarna... Sjuksköterskorna. Läkarna. Lekterapeuterna. De andra familjerna. I vår värld.

Märker att den där enorma tröttheten jag bär omkring på varje dag. Den blir alltid mer fysisk när jag kliver in genom sjukhusets bruna dörrar. Jag hinner knappt gå förbi skeppet i entrén förrän jag börjar. Gäspa. Förvandlas till en växt. Ser framför mig en blåklocka. Tungt nedåtvänt huvud. Smalstjälkad. Men kanske att den där stjälken luras lite. För den som försökt vet. Att den nästan inte går att bryta. Måste klippas. Om man vill kunna hålla den i handen. Utan att riskera att rycka upp den. Med hela roten. Och det vill man ju inte. För då blommar den aldrig mer. 


Inte ett enda av alla mina barn!

Ett lågt eko i min själ. Upprört. Nej nej nej.

Orden som just nått mig, om det lilla vackra barn vi fått lära känna. Han som var klar. Men som nu ställts mitt emellan igen. Livet. Och det där Andra. Han vars familj nu klivit in i ett annat väntrum. Rummet. På sidan om. Väntrummet till Återfall. Rummet dit ingen vill.

Det lugna och fina som försiktigt testar att vara hemma hos oss, kan inget göra för att hejda. Dagen suddas ut. Blir otydlig i kanten. Mina barn är mina. Men det är alla andra barn också. Och inte ett enda av de barn jag känner. Ska hamna. På. Den Fjärde Stolen. Inte ett enda. Jag vägrar låta det ske. Det räcker faktiskt nu.


Det som sker

Den är lurig den där smygande känslan av rörelse. Av att någonting är på väg att hända.

Kan aldrig riktigt förutsäga om det är mot någonting dåligt. Eller tvärtom. Mot något bra.

Jag vet bara att just i det här nuet. Är någonting på väg att ske. Och att det kommer att visa sig vad, när det är tid för att veta.


Den här ringen jag har

Jag upplever det så tydligt. Nästan lite magisk är den. Ringen som omgärdar oss. Som hela tiden växer sig större. Och det är som att den här ringen lever sitt eget liv. Den tätnar tydligt när det behövs. Och den gungar oss, stilla men stabilt, igenom de andra dagarna.

Tankar, ord och omtänksamma hjälpande saker som skickas till oss. Som Fortsätter komma till oss som knappt hörs tacka tillbaka. Men ringen den fortsätter finnas där. Och det går inte att göra annat. Än att lita på. Att dagen kommer då jag kan börja skicka saker tillbaka. För att visa min tacksamhet. Över att få ingå i det här stora, nästan magiska, sammanhanget. Lite som en stjärnhimmel.


Jag sätter väl på lite kaffe ändå

Orden börjar återkomma. Kaffekopparna med. Vi fortsätter helt enkelt simma på. Tillsammans. Ett tag till. Det är inte det minsta kul. Simmandet. Jag gillar ju mer att gå. Om inte annat så för att kaffet fungerar bättre då.

Långa skratt bor långt bort. Vilan. Lugnet. Tilltron. Fjärran det med. Men det går. Igår. Idag. Och det kommer att gå att simma. I morgon också. Ikväll ska jag knyta på mig skorna och gå ut. Kommer kanske inte magskratta men lite kravlöst fnittrande. Det tror jag på.


21

Uppmanar en vän att vara i här:et. Nu. Andas. Där hon står i sitt. Längtar själv efter att få fly till ett då eller ett sen. Men det fungerar inte. Kanske har jag gått in allt för hårt i att vara i det här. För att kunna smita undan nu. Kluvet.

Två små pirrglada bröder följdes åt till dagis idag. Den mindre av dem först lite skeptisk, vågar inte riktigt tro på det vi säger. Den större redan protesterande mot att bara få gå några timmar per dag. Och här hemma sitter sedan vi vuxna. Och undrar hur man gör. Vilken av alla lyxiga möjligheter. Vi ska ägna tiden åt. I den här nya tillvaron. Tre veckors frist innan nästa cytostatikaomgång startar. Tre friska veckor. 21 dagar. Där vi kan ha det som alla andra. Nästan. Det är så overkligt att jag skälver till. När jag ser siffran mina fingrar formar: 21.


Jag börjar bli trött

Har inte längre något försvar mot alla hemska historier. Låter dem kalasa på min hud. Och så står jag där hudlös och huttrar. Vet ju så väl att media säljer på död och elände. Att de där andra historierna, lyckliga sluten, inte har samma genomslag. Men jag börjar känna mig desperat. Efter alla som gått igenom samma sak som vi men som kommit ut på andra sidan. Utan att ha behövt välja kista. Som sover gott på natten och skrattar. Eller. Jag kanske lurar mig själv. En utopi. Dom finns kanske inte.

Borde veta bättre. Och visst vet jag vad som nu händer. De ständigt böljande känslolägena har trots allt gått att vara i. Acceptera och flyta med i utan motstånd. Men nu när vilofasen är här. Allt tillsynes stabilt. Då gör såklart den biologin det den är skapad till: försöker överleva.

Så här ligger jag. Orkar inte ens stå upp. Svårt att äta för inget är gott eller viktigt. Ohungrig. Illamående. Trött. Matt. Endast tvättkorgen får upp mig. Sorterar. Laddar. Startar. Hänger. Viker. Bär. Börjar om. Det har liksom aldrig varit något särskilt bra tecken när jag varken vill ha kaffe eller hörs prata.


RSS 2.0