Alla vi ängsblommor

Hämtar vi oss någonsin när det här är förbi? Eller är allt. Rakt igenom. Ändrat. Oåterkallerligt. Annorlunda.

Sjukhusclownerna som känner skatten och hans namn. Vuxenkompisarna som alltid lyckas locka fram skratt. Även de riktigt svåra dagarna... Sjuksköterskorna. Läkarna. Lekterapeuterna. De andra familjerna. I vår värld.

Märker att den där enorma tröttheten jag bär omkring på varje dag. Den blir alltid mer fysisk när jag kliver in genom sjukhusets bruna dörrar. Jag hinner knappt gå förbi skeppet i entrén förrän jag börjar. Gäspa. Förvandlas till en växt. Ser framför mig en blåklocka. Tungt nedåtvänt huvud. Smalstjälkad. Men kanske att den där stjälken luras lite. För den som försökt vet. Att den nästan inte går att bryta. Måste klippas. Om man vill kunna hålla den i handen. Utan att riskera att rycka upp den. Med hela roten. Och det vill man ju inte. För då blommar den aldrig mer. 


Kommentarer
Postat av: Katrin

Hej fina du, jag tror inte att något någonsin blir som det var innan, det har hänt för mycket, men så är livet, det kommer att bli annorlunda på ett bra sätt. Tröttheten tror jag kommer att försvinna sen. Kram

2012-05-16 @ 12:47:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0