Jag börjar bli trött

Har inte längre något försvar mot alla hemska historier. Låter dem kalasa på min hud. Och så står jag där hudlös och huttrar. Vet ju så väl att media säljer på död och elände. Att de där andra historierna, lyckliga sluten, inte har samma genomslag. Men jag börjar känna mig desperat. Efter alla som gått igenom samma sak som vi men som kommit ut på andra sidan. Utan att ha behövt välja kista. Som sover gott på natten och skrattar. Eller. Jag kanske lurar mig själv. En utopi. Dom finns kanske inte.

Borde veta bättre. Och visst vet jag vad som nu händer. De ständigt böljande känslolägena har trots allt gått att vara i. Acceptera och flyta med i utan motstånd. Men nu när vilofasen är här. Allt tillsynes stabilt. Då gör såklart den biologin det den är skapad till: försöker överleva.

Så här ligger jag. Orkar inte ens stå upp. Svårt att äta för inget är gott eller viktigt. Ohungrig. Illamående. Trött. Matt. Endast tvättkorgen får upp mig. Sorterar. Laddar. Startar. Hänger. Viker. Bär. Börjar om. Det har liksom aldrig varit något särskilt bra tecken när jag varken vill ha kaffe eller hörs prata.


Kommentarer
Postat av: Elinor

Älskade K, jag förstår att du kommit till det stadiet att din kropp börjar strejka och säga ifrån. Det hinner i kapp en och det är när du får tid att börja slappna av lite grann som kroppen passar på att strejka. Försök att ta det som ett tecken på att du måste börja lyssna på dig själv ett slag för att samla kraft och återhämta dig. Lätt att säga men jag vet att det är svårt att göra det nu. Tror dock att du måste för din och din familjs skull, för att ni skall orka. Ta hjälp, samtal, vänner som kan backa upp med mat, tvätt och annat nödvändigt så att du bara kan låta dig landa ett slag. Försök att samla energi på de sätt som du vet att du brukar få energi ifrån. Det är många som finns runt dig som är villiga att hjälpa till, hör av dig! Styrkekramar!

2012-05-04 @ 12:44:35
Postat av: Anna-Karin

Min kollega Britt-Marie har en dotter som överlevde cancern. Hon berättade att ni har en tuff tid när inte alla behandlingar finns att hänga upp livet på. Om du vill ha lite stöd från nån som vet, som slapp välja kista och som nu har ett helt "vanligt" liv med annat än andra har i bagaget såtveka inte att mail henne! Britt-Marie.Ehn@nettbuss.se. Hon läser din blogg och vet vad ni går igenom. Stor kram!

2012-05-04 @ 13:20:51
Postat av: Helena

Kan inte annat än att skicka den största av kramar. Snälla hör av dig om det är nåt ni behöver hjälp med. Ta hand om dig!!!!

KRAAM

2012-05-04 @ 21:17:52
Postat av: Jeanette

Försök att vila lite, kroppen verkar behöva det.

Ja, du har rätt i att tidningarna säljer på "dåliga" nyheter. Men i reklamen är det tre stolar med barn på medans en förblir tom. Kanske tog dem i tidningen den tomma stolen i N:s rad?

Kram

2012-05-04 @ 21:25:43
Postat av: Lisa

Tänker på dig och er. VIll så gärna göra något för att hjälpa.

Kram

2012-05-04 @ 22:35:09
Postat av: Katrin

Inte konstigt att reaktionen kommer nu. Förstår att det inte gör det lättare att du också förstår att det är så. Ta hand om dig och familjen och låt andra ta hand om dig med. Kram

2012-05-06 @ 10:44:17
Postat av: Mia

En lång tid av ovisshet och oro som nu inte är lika intensiv ger kroppen utrymme att försöka återhämta sig. Inte konstigt ... Önskar att jag kunde underlätta ... Just nu skickar jag i alla fall miljarder kramar från Skåne. KRAM

2012-05-06 @ 19:25:53
Postat av: Elin

2012-05-06 @ 20:46:43
Postat av: Anonym

Kram!

2012-05-06 @ 20:47:17
Postat av: B

Vill bara säga att jag finns här, vad du än kan tänkas behöva för att det tunga ska bli lättare att bära...Tveka aldrig på att höra av dig! Jag ringer dig imorgon Kramar/ B

2012-05-06 @ 21:48:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0