Tidigare än någonsin

I början av året packades julen ner. Minns att jag blev ledsen där jag stod. Att jag tänkte så tydligt Hur ser det ut nästa jul. Packar jag upp samma saker med sorg? Tar vi ens fram lådorna?.

Nu står dom framme igen. Väntar in. Jag ska göra mitt bästa för att inte ge dem all min sorg. Tomtarna och kulorna. Som ska följa oss länge till. Ikväll inviger vi julen. Tidigare än någonsin. Vilar en stund i skenet från nöjesparkens alla tusen glimmande lampor.


Att ses

Hur är det med honom? Frågar kvinnan i kassan, tyst. Jag svarar som det är. Inte bra. Han är jättesjuk. Och det kommer inte att gå. Kvinnan tittar på mig och frågar Hur mår du? Jag ser att du inte alls mår bra. Men ni har ju den lille att tänka på också...

Så säger hon. Den för mig okända kvinnan i mataffären. Hon som sett oss så många gånger.

Hon säger till mig att Vad bra att du köpt deg, bra att det är jul snart. Så att ni får något att sysselsätta er med. Hon tittar varmt och djupt in i mig. Vågar möta.

Sedan går vi hem. För att damma av pepparkaksformarna.

 

Handen som håller livet

Märkligt men det gick. Att resa bort. Fly undan. Döden. För en kort stund skratta och le. Njuta av värmen under handen på noshörningen. Glittra med den släta delfinmagen. Häpna inför den kalla elefantsnabeln. I samma hand. Som höll i mammas. När hon somnade. Bort hon med. Jag vet så väl vad som väntar. Och ändå inte.

Andra kloka som gått före delar generöst med sig. Vi hukar inför vad som väntar. Trötta och rädda. Men samtidigt. Beslutsamma. Inte sörja nu. Det får sin plats senare. Vi måste njuta närmare tillsammans. Och hålla oss i rörelse.


Barn och djur

Känslor tankar skräck. Virvlar. Runt och snabbt. Dagar som passerar. Svårt att anpassa. Hjärta och själ.

Men idag. Förväntan och äventyr i luften. Två gula barnryggsäckar som packas. Mot delfiner, tigrar och apor. Min Stora Dag.

Hjärtat som ligger i bitar får maka ihop sig. Vi vet så lite om Tiden. Men vi vet att vi vill fylla den med så mycket bra det bara går. Och kanske går det att för en stund. Få må lite mindre sorgsamt. För varje önskesak vi hinner göra.

I morgon spännande resa mot djurpark och hotelliv.


Fortsätter älska

Jag har nog inte riktigt förstått. Hur nära liv och död står. Vid varandra.

Jag som tittat på och följt dom som levt med döden i hallen. Undrat hur dom gör. Hur dom står ut. Hur dagar och nätter klaras av.

Vi sitter på lillebrors golv. Pusslar. Skojar. Storebror mår riktigt bra. Allt starkare. Jag smygtittar snabbt på hans vackra kala huvud. Tänker på allt som finns där inne. En växande knöl. Och dom finaste av tankar.

Jag älskar dig jättemycket lillebror. Säger den stora. Och självklart är det så. Han fortsätter vara, tänka, älska. Alldeles oavsett.


I bitar

Orden räcker inte till. Kan inte nå runt alla känslor och förnimmelser. Halkar runt när de försöker greppa.

Kanske är det lika bra.

Veckans fjärde dagistimme väntar och jag samlar ihop. Världsdelarna som blivit jag. Gör om mig till Mamma. Och kliver upp till ännu en dag.


Gränslöst

Min skatt mår bra. Är fin. Ser fram emot spännande överraskningar som mamma och pappa håller på med.

Mår illa mellan varven. Blir ledsen. Men än så länge. Än så länge går det över. Kan ljuset i ögonen plockas fram. Och lusten att vilja vara med oss. Finns kvar.

Jag försöker att inte titta ner i avgrunden. Jagar på min egen acceptans. Tänker att vi måste komma till acceptans. För att kunna nå lite stillhet. Och kapa den värsta ångesten. Men jag kan såklart ha fel. Vad vet jag. Det här går långt utanför alla tidigare gränser.


Tidig morgon

Jag smyger upp. För att inte väcka lillebror som sover i min tomma säng. Tassar ut till den lite större av mina två, han den morgontidiga. Kryper tyst ner vid hans sida, drar upp filten. Han blir glad över sällskap.

Så sitter vi i den mörka morgonen. Ser på tv. Innan jag ber om hjälp. Säger. Kom så ordnar vi mysig frukost till morgontrötta pappa och lillebror, tänder ljus...

Glatt går han efter mig ut i köket. Tycker att det blir fint. Och det är helt omöjligt att ta in. Att den vackraste av morgonbilder. Bara är till låns.

Men i här och nu. Är det tisdag och dag två på dagis. För ingenting får längre vänta.


Nödbroms

En första kapsel. Bromsmedicin. Medicin som bromsar. Saktar ner. Det oundvikliga.

Löser den i vatten. Ner genom sondslangen. På pojken som sover. Vi säger inte mycket om det, vi vuxna. Bara gör och blundar. Och hoppas att natten snart ska komma och ta våra tankar så att vi slipper känna.


Nils

Barn. Förstår så mycket mer. 

Det är alldeles för tidigt att säga men jag anar. Att vårt barn. Kommer hjälpa oss hjälpa honom. Visa oss vägen.

Hösten 2011 var vi svårt chockade och nyinlagda. Barncancer nytt och skrämmande. Då var tumören och trycket så stort att han inte kunde tala, inte gå, bara sova. Och mellan gråt och begravningstankar var det jag som berättade och berättade och berättade. Om mormor i himlen och egna barndomsminnen.

Nu är det han som ber mig. Mamma, kan du inte berätta... 

Och stormen i mig stillnar. Saktar ner. Jag försöker ge honom så många bilder jag kan. Försöker prata om att vara ledsen. För mamma och pappa är ledsna. 

Och till frukost serverade jag lillebror ord. Sa, storebror är sjuk igen och det är därför mamma och pappa är ledsna. Han som inte pratar fastän han är tre, han tittade tyst med stora ögon. Rakt in i mina. Och strök mig på armen.

Historien valde att följa sin egen väg. Tumören försvann. Men. Vände oväntat tillbaka. Vi har precis fått möta den kanske svåraste vetskapen av alla. Att vi endast har en kort tid kvar. Med vårt barn.


Kaninpojken

Jag tror att jag måste börja skriva snart igen.
 
 

RSS 2.0