Nils

Barn. Förstår så mycket mer. 

Det är alldeles för tidigt att säga men jag anar. Att vårt barn. Kommer hjälpa oss hjälpa honom. Visa oss vägen.

Hösten 2011 var vi svårt chockade och nyinlagda. Barncancer nytt och skrämmande. Då var tumören och trycket så stort att han inte kunde tala, inte gå, bara sova. Och mellan gråt och begravningstankar var det jag som berättade och berättade och berättade. Om mormor i himlen och egna barndomsminnen.

Nu är det han som ber mig. Mamma, kan du inte berätta... 

Och stormen i mig stillnar. Saktar ner. Jag försöker ge honom så många bilder jag kan. Försöker prata om att vara ledsen. För mamma och pappa är ledsna. 

Och till frukost serverade jag lillebror ord. Sa, storebror är sjuk igen och det är därför mamma och pappa är ledsna. Han som inte pratar fastän han är tre, han tittade tyst med stora ögon. Rakt in i mina. Och strök mig på armen.

Historien valde att följa sin egen väg. Tumören försvann. Men. Vände oväntat tillbaka. Vi har precis fått möta den kanske svåraste vetskapen av alla. Att vi endast har en kort tid kvar. Med vårt barn.


Kommentarer
Postat av: Ingalill

<3

2012-11-11 @ 17:51:41
Postat av: K M-A

Åh vad det gör ont i hjärtat!

2012-11-11 @ 19:11:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0