Morgonplan

Sist resväskorna låg halvklara byttes tankarna på cava mot en i panik överpackad handväska. Barnfri semester mot Barncancercentrum. Barnsjukhusplaneten.

Skatten ler med hela kroppen och är dansig. Blir glad över de flipflops jag köpt åt honom. Det känns som att han mår ganska bra. Tidigt i morgon gör vi ett nytt försök. Den här gången med barn, många vuxna och en hel resväska med medicin. Om vad som helst skulle behaga inträffa just när vi vågar oss iväg. Hem. Kommer vi alltid. Jag önskar att det blir först om en vecka.


Ballongen

Texten handlar om att leva i väntrummet. Skriven av en mamma som själv väntat. Det tystnar runt omkring när jag börjar läsa. Om vårt samtal som vuxit samman till det här. Påtagliga. 

-Det låter verkligen inte kul... I en stor platt färglös öken. Du. Hur kan någon vilja och orka vänta. På oss? Undrar jag. Och så skrattar vi till lite. Hon som skrivit och varit. Och jag. Jag säger att jag känner mig slagen. Av hur eländigt det låter. Orden som ska föreställa våra liv.  I det där väntrummet där väggarna kan röra sig. Både längre ut och plågsamt närmare. Alla oväntade obehagligheter. Alla frågor utan svar. Alla dessa dagar. Helt utan Säkerhet. Startade med den dova ton som sedan finns med mig tills jag somnar. Jagar mig i drömmarna. Släpper precis i mellanrummet innan. Jag vaknar upp till en ny dag. Med dov ton, alldeles under hjärtat. Det är en svår läsning.

Men i den finns också det största. Det om att mycket är vackrare än någonsin. Och vi avslutar samtalet intensivt. Ballongen. Hur har jag kunnat glömma att berätta för henne om Ballongen? Den som släpptes efter hennes dotters begravning. Den som flög hit, mot vårt hus. Innan den vände och seglade upp mot deras berg. Jag som såg den genom köksfönstret och tänkte att den kom för att fira vår födelsedag och femåring. Vi kände inte varandra då.

Det går inte att komma ifrån den starka känslan över samband. Mellan det som sker och vilka vi får möta.


Uppknuffad av en Tuss

Han blir så ledsen. Tårarna mot min hals. Jag vaggar honom i min famn, som om han vore riktigt liten.

Jag förstår faktiskt, säger jag. Jag förstår att du blir ledsen av att glömma bort vad du vill säga. Hela tiden. Ibland när du hör att min röst blir hård, så som nyss, då är det för att jag också känner mig ledsen... Men du. Jag tror att alla ord och bilder de finns kvar i dig och med lite hjälp kan dom komma ut. Vet du. Jag tror faktiskt, längst in i mitt hjärta, att det kommer bli bättre. Jag tror verkligen det.

Lillebror går och hämtar Långa Hunden. Som tröstat liten mamma. Sedan sätter han sig på sin stol. Och äter två fiskpinnar. Han som aldrig ätit mat. Fastän han är på sitt fjärde. Han sätter sig och börjar äta. Efter att ha tröstat sin bror.

Jag behöver fortfarande en ny strategi. En inställningsram att luta mig mot för att klara av den här allt mer svårbalanserade situationen. Men den där obekväma Gropen. Den är jag bestämt uppknuffad ur.


Färgerna hos olika förmågor

Två timmar och trettio minuter utan barn på barnsjukhus. Vi gäspar ikapp. Sorgsna. Men också något mer på plats. Ytterligare en pusselbit, den om förmåga, börjar klarna. I den grad det nu går att se på begåvningar i skarpa färger. I just det här fallet verkar disiga nyanser vara temat.

Mitt hjärta sörjer ett barn som inte längre är helt den jag vill minnas. Den som kunnat bli. Han är istället den han är nu. Kanske lite till. Jag försöker tro på det där jag egentligen vet. Det där om att inte jämföra. Varken drömmar eller annat.

Om jag låter bli att vara sådär attraktivt förståndig och seende för en stund. Unnar mig en ytterst liten stund nere i en Grop. Då skulle jag skrika Nej! Kanske gråta. Önska mig någonting helt annat. Sedan skulle jag nog göra som vanligt. Börja krafsa fram en pinnhög stabil nog att ta mig upp.

Det är bättre att vara långsam och svårfokuserad än död.


Superhjältarna

Lördag. Den här tiden för en vecka sedan stod väskorna packade för sjukhus. Fem dagar i den värld där vårt vardagsrum är andras arbetsplats.

Lördag. Nästa gång. Då står en sexårig tårta och kittlar oss. Liksom stora väskor som ska fyllas med allt sånt man kan behöva. Om man kommer iväg på sin allra första resa långt bort. Inte till norrland dit alla tidigare utlandsresor gått. Utan till varmare land.

Tio dagar kvar och mycket kan hända innan dess. Jag håller bekymmer en bit ifrån. Tänker att ska någon bli riktigt dålig, kan det lika gärna få ske på en härlig plats. Hem kommer vi alltid.

Just den här lördagen. Ska små superhjältar få förundras över stora. Men den överraskningen håller vi på. Lite till!


För min skull

Bara så att du vet, jag ska gå ut. Säger jag och gör det rätta för min helt egna skull.

Det ligger något fnittrigt befriande över hur jag en stund senare sitter. Tillsammans med en vän överst i den dyra drömaffären. I varsin klassisk fåtölj i ett konstruerat vardagsrum. Där vilar vi oss medan vi avslutar morgonens kaffestund. Sedan skiljs vi åt och jag köper med en skirt grönblommande överlevare hem. Den ska få bo med oss. I ett kök jag tror det kan komma att skrattas i, snart igen.

Jag har inte en aning om hur många gånger vi börjat om. Nyorienterat efter ännu en oväntad sväng. Ibland stup. Ofta med konstgjord andning. Det jag vet är däremot att tålamodet från mina vänner, när det gäller mig, det är stort.

Tänker jag i regnet och klipper ner uteväxterna ganska ordentligt. Det kan gå. Det kommer en vår. Det gör faktiskt det. Alldeles snart.


Den runda ringen

Alla har väl sitt sätt att komma hem på. Vi gör alltid en upprepning av nyfödelse. Ganska exakt som att komma hem från BB.

Hallgolvet försvinner på några få minuter. Vi släpper allt. Smutstvätt. Saker. Sjukhusprylar. Kylskåpsgrejor. Sedan njuter vi av hur skönt det är att stå i en riktig dusch. Utan rasslig metallslang med tunn hård vattenstråle som gör det svårt att tvätta håret. Vi tvättar bort sjukhuslukten av handsprit och torra lakan. Känslan av någon okänds tånaglar som delat vårt rum. Det gör ingenting då. Men hemma måste vi renas. Helas.

Hämtmiddag. Alla är lite vingliga. En efter en kommer vi tillrätta. Återupptäcker en skön plats. Fäster ögonen på något som låg, innan. Kroppar som längtar efter kväll. Den trygga magkänslan att efter en vilsam natt kommer en hemmafrukost. Alla hemma, säger lillebror. Alla hemma. Och så ritar han en rund ring i luften.


Ljudet av en pyramid

Alltid först ut i köket. Kaffet blir starkt. En pappa kommer ut och sniffar. Ler när jag visar att det är mycket svart. Olika språk men samma smak. En sköterska blir sugen. Hon gillar också starkt.

Jag fylls av längtan efter mitt gamla pausställe. Det böjda rum som delades av många. Vid den långa kajen inne i stan. Inte alla gillade mitt kaffe där men några. Fast. Jag hade ju sällan tid att följa schemat som styrde vilka som skulle ordna... Trots den svåra vintervår som varit, märker jag då och då. Att jag börjat arbeta igen. Här. Inne i Barnsjukhusets myller av människor.

Favoriten vet hur måendet ska testas. Hon har försökt och försökt, hela helgen. Och äntligen. Han ligger tyst i sin säng men blir glad på riktigt när muggarna staplas i pyramid. Balanseras högst upp på dörrkarmen. Samtidigt som larmklockan trycks in!

Jag är lite pirrig. Ronden är de som kommer nästa gång. Med provsvar och muggskrammel.


Gryning

Direkt när jag vaknade tänkte jag på flickan. Det räckte att kliva in på avdelningen för att förstå. Hon är borta nu.

Under dagen är det som att lite av spänningen släpper men det är fortfarande stilla i korridorerna. På väg till ännu en undersökning passerar jag hennes familj. Dom väntar utanför en frostad dörr i en enslig gång. Jag vet vad det är för ställe. Med ögonen nickar jag tyst till flickans Farmor.

Den här långa dagen. Vår grönbrunögde börjar sakta komma tillbaka till oss. Och jag är för första gången glad över att få tillbringa en natt här. Trots att jag kommer ligga vaken ända tills morgonpersonalen kommer.

I köket satt en mycket vacker person framför mig. Ännu mer bekant här än jag. Hon vet hur det ser ut på andra sidan den där dörren och hon hjälper mig se skillnaden just så rak som den är. Här finns ett fortfarande. Inte mindre.


I en korridor

Vi står mitt i en tromb.

Ingen förändring. Han fortsätter sova. Besvärad. Munnen är trött. På andra sidan väggen. I nästa rum. Samlas fler och fler av familjepersoner. Jag ser en ledsen liten syster. På väg att förlora sin stora.

En favorit kommer ut från rummet där det pågår. Vi möts. Och jag säger stilla att hon inte får glömma att andas med magen. En till favorit ansluter. Och vi står där i korridoren. I mitten mellan döden och livet. På var sin sida om oss. Och vi börjar skräna, lite. Jag instruerar om sänkta axlar. En rakare kropp. Rumpa in. Bröst ut. Sedan kutar vi alla tre och börjar prata med underbett.

Min skatt rullas ut. Och faktiskt. Han ler lite i ögonen. Tittar. Snällt och kärleksfullt. Mot den där mamman i knasig klänning. Som är jag. Sedan rullar vi mot nya undersökningar. Allt medan familjen brevid oss. Går allt mer tillslutna i sina kroppar. I de pauser de måste göra. Under den process som pågår. Precis nu.

Det kommer aldrig gå att bli vardagsgnällig igen. Lunchen står där den står.


Morfin

Han har ont. Kan inte prata. Sover hela tiden. Får morfin. Kortison. Virusbromsande medicin. Och Alvedon. Om en stund väntar ryggmärgsprov. Jag minns inte riktigt varför. Kanske var det för att se om något retar hjärnan. 
 
Plötsligt står jag inte ut. Börjar gråta och kan inte sluta.
 

Vår verklighet

När det gäller barn som inte mår bra. Det öppnar så många dörrar i oss. Alla vi som är lite längre. Sällan större.

Efter en tung gårdag där min kropp slogs ner. Har en ny dag börjat. Med en tidigt packad gul barnryggsäck. Han har så ont i sitt huvud att han inte kan prata. Men efter ansträngning lyckas ha be om en särskild tidning. Och Bekymmerstrollen i sin träask.

Jag kan egentligen inte röra mig. Ändå gör jag. Kryper ner under täcket, lägger mig bakom. Låter det fjuniga runda bakhuvudet vila. Mot min näsrot och inbuktning upp till pannan. Jag försöker släppa fram det där vita läkande ljuset. Men det går inte. Jag orkar inte. Så jag ligger bara där. Låter medicinen börja verka. Jag stannar tills han sover djupt. Då först går jag ut till det fortfarande tidiga köket.

Vi sitter helt tysta. Försöker äta lite. Jag och pappan. Snart ännu en resa, ännu en tid på planeten på andra sidan om vår stad. Vi vet absolut ingenting om någonting.

Jag tänker på det ännu en gång. Hur mycket kraft vi trots allt har inom oss. När vi måste kliva upp ur gruset. För att ännu en gång kasta oss ner från klippan. Trots att det inte borde gå. Att utsätta sig för. Men när det kommer till barn som inte mår bra. Då går mycket. Även om det gör den egna kroppen sjuk. Det måste bara, fortsätta gå.


Det är nog lite tungt nu

Han kommer in och tittar på mig. Där jag ligger ihopkrupen. Lyfter försiktigt upp min följeslagare som barn. Lägger honom vid min kind och säger mjukt. Här mamma. Nu behöver du inte vara orolig mer. Nu är Långa Hunden här, då försvinner oron!

Jag lägger armen kring min långa hund. Fortfarande med lappen kvar på örat. Den med mitt sydda namn i rött. Sjuttiotalets streckkod. Sedan somnar jag ifrån illamåendet, som är så massivt att jag inte kan stå upp.

Timmar senare. Från viloläget orkar jag nu kika lite på kärlekarna där de pratar och rör sig i köket. En snödroppe. Som intagit vattenkranen. En vitsippa. Som sjunger. Och så en lila. Han är trött. Men väldigt vacker.

Långa Hunden är okej. Han är fin. Säger han som nu krupit ner vid min sida. Pillar lite på namnlappen. Jag tänker att allt kommer kännas bättre. Redan i morgon. Men jag måste nog vara en aning snällare mot mig själv.


Automat

Skillnaden mellan vad jag önskar mer än något. Och det som är ett faktum. Skevheten är så stor att jag i vissa sekvenser börjat tro att den är på låtsas.

För hur kan kärleken vara så vacker. När det finns ett givet slut som är så stort. Det borde inte vara möjligt att andas där.

Och ändå. Är det just det kroppen fortsätter göra. Andas ut. Sedan in. Det finns ingen bot mot det här. Ut igen. Vi lever fortfarande och lite till. I det koncentrat som blir när tiden krymper. Till middag får det bli något lite extra gott. I morgon också.


Drömmarna bland sopor

Jag får frågan och den är rakt upp. Omtänksam. Förundrad. Om det som oförändrat är - som det är. Hon frågar på det där bra sättet. Hur vi klarar att hela tiden flytta gränserna. Orken för vad vi mäktar med. Vi känner inte varandra nära. Men jag uppskattar det, småpratet. Dolt i sitt allvar bakom ett tonfall som inte avslöjas av små öron omkring.

Det har varit svårare en tid. Kraften som stark klev fram när Döden lade sig att vila för en stund. Jag anade men ignorerade. Tänkte att det får väl bli så då. När priset ska betalas i eftertiden. Som blivit nu. Allt är borta. Av den där starka envisa energin som var jag. Kvar finns ingenting annat än sidovägen, den där andra. Och den form vi böjt oss in i.

Orden försvinner. Och jag tänker ibland. Eller. Ganska ofta egentligen. Att gränsen är rätt nära nu. Vuxenintaget.

Så jag går in i förrådet direkt efter frukost. Kommer ut vid middagstid. Bökar, flyttar, torkar, nyser, sorterar sorterar sorterar sorterar.

Spjälsängen. Ett ord och så många drömmar. Kastas. Och jag känner mig oändligt ledsen.


RSS 2.0