Drömmarna bland sopor

Jag får frågan och den är rakt upp. Omtänksam. Förundrad. Om det som oförändrat är - som det är. Hon frågar på det där bra sättet. Hur vi klarar att hela tiden flytta gränserna. Orken för vad vi mäktar med. Vi känner inte varandra nära. Men jag uppskattar det, småpratet. Dolt i sitt allvar bakom ett tonfall som inte avslöjas av små öron omkring.

Det har varit svårare en tid. Kraften som stark klev fram när Döden lade sig att vila för en stund. Jag anade men ignorerade. Tänkte att det får väl bli så då. När priset ska betalas i eftertiden. Som blivit nu. Allt är borta. Av den där starka envisa energin som var jag. Kvar finns ingenting annat än sidovägen, den där andra. Och den form vi böjt oss in i.

Orden försvinner. Och jag tänker ibland. Eller. Ganska ofta egentligen. Att gränsen är rätt nära nu. Vuxenintaget.

Så jag går in i förrådet direkt efter frukost. Kommer ut vid middagstid. Bökar, flyttar, torkar, nyser, sorterar sorterar sorterar sorterar.

Spjälsängen. Ett ord och så många drömmar. Kastas. Och jag känner mig oändligt ledsen.


Kommentarer
Postat av: Karin T

Jag har inga kloka ord till dig, men massor av värme till er.
Eran resa finns i mitt hjärta.
Kram

2013-04-03 @ 11:51:12
Postat av: Anonym

Känner mig så maktlös. Skulle så gärna vilja kunna hjälpa till med något. Inser att det inte finns något jag kan göra. Mer än att känna djupt för er. Och önska er bra dagar.

2013-04-03 @ 13:18:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0