Den enda som vågar svara

Jag ringer in till den tyngre av avdelningarna. Säger att jag behöver prata med en specifik. Tillägger att det inte är något allvarligt som hänt men.

De måste fostra oss i att det bara finns en sak som är värre än ett dåligt besked och det är besked som ändrar sig. Så säger de. Barnonkologerna. Ogillar de lösa frågor många av oss tigger om att få tillbaka i mer fast form. Och kanske är det helt rätt. Kanske är vi inte helt kapabla att förstå att en trolig utveckling inte är detsamma som den faktiska. Den som kan bli alldeles oavsett vad procenttecken, senaste röntgenplåtar eller prover visat. Eller så är det bara ett misskommunicerande. Mellan vetenskapliga naturvetare som ogillar ogrundade spekulativa uttalanden och anhöriga som vårdar sina hotade barn och behöver se ett ljus för att kunna fortsätta gå. Men det är inte längre så viktigt för mig. Det att få vågar på det sätt jag helst hade önskat. Det spelar ingen roll eftersom jag vet att det finns En jag kan prata med.

Hon, den specifika, hon känner mig nog ganska väl nu. Förstår vad jag fastnat i. Och trots att hon står mellan telefoner och direkta frågor från operation så tar hon sig tid. Ställer några frågor och svarar mig:
-Jag tycker att du ska köpa stövlar.


Höstskor

Ett trångt klassrum av okända. Runt 30 barn och ännu fler vuxna. Några vet att det finns en Nils. Han som har cancer. Pojken det redan hunnit hållas ett speciellt föräldramöte om. Jag är nära att börja gråta där jag står bakom hans stol. Tagen av tillfället. Av att vi gått hit tillsammans. Han, jag, ryggsäcken. Av att han fortfarande lever. Ser rätt fin ut. Men jag har fortfarande inte köpt några ordentliga gummistövlar. Vågar inte utmana.

Om tre veckor nya bilder och med dem riktning. Snabbt slut eller fortsatt höst. I bakhuvudet hör jag mig själv säga till rektorn att de nog behöver upprätta en krisplan, veta vad de ska göra när det väl inträffar... Jag minns inte vad hon svarade, bara att hon log lite.

Han är lång. Fortsätter växa trots strålningen. I nya jeans glittrar han tyst där vi väntar på ballonguppsläppet som säger att höstterminen startat. Jag har inte vågat fråga någon om hur skolavslutningarna brukar gå till. December är inte där jag är. Först MR. Sedan. Kanske. Fodrade gummistövlar. Vi bor ju ändå vid en mycket höstregnande kust.

Jag vet hur svåra ett par skor kan vara att flytta på. För dem som mist.


Ovanför regnbågen

Turbulens. Landa. Argumentera mot ännu en förbeställd färdtjänst utan bilkudde. Beställa ny bil. Sedan boka sjukresebil. Frikort och Nej vi har inga bommar vid porten men vi måste ha bilkudde... Viktigt att ha rätt bil till rätt sak. Hemmahall, tvätthögar och torra krukväxter. Snabb falukorv. Ny taxi. Bonk. Dagvården. Ny sond. Skönt att slippa senaste veckans tvångsmedicinering med spruta direkt in i mun.

Kanske hängde halva våren på hoppet om en sommar. Den är slut nu och hösten känns obehaglig. På hallgolvet landstingsbrev med nytt röntgendatum. MR. September.

En medicinsnurrig sexåring hemma igen. Ny slang i näsan. Hemmakur av cellgifter med start ikväll. Kapslar tömda i äppeljuice som sondas in sent. Illamåendemedicin. Jag packar om neccessären. Från sommarhus till sjukhus. Den måste ligga färdig. Riggad med allt som kan behövas för sjukhusdygn. När de kommer.

Någonstans blir det allt svårare att tänka sjukhus. Vi ska inte längre ligga där. Utskrivna. Det jag packar för är inskrivningen som inte blir som någon annan. Föräldrarna jag såg där sist. Deras väska var så stor. Jag såg den på sängen innan de åkte. Väskan inpräntad liksom mammans hand över lillasysterns huvud. Det där speciella över håret som gjorde att jag förstod. Sängen i grannrummet som var så fint bäddad. Personalen allt mer samlad. Men. Man kan ju försöka dö hemma också. Om det går. Vissa vill och försöker. Lyckas. Andra ändrar sig, vill in när det börjar bli för svårt att klara av. Många vet inget när de helt lugnt åker in för något helt annat. Ofarligt. Det är ingen som helst mening med att bestämma sig i förväg för det blir ändå som det blir.

Öronpropparna, ska de med? Allergimedicinen som gör mig trött finns redan i sidofacket. Tillsammans med några provpåsar krämer. Och två av de där galet starka sovtabletterna jag testade på IVA. Hästsparkarna. Jag sover sällan på sjukhus men blir det riktigt illa. Då kan det vara bra att ha små vita. Och tandprylar. Jag känner mig alltid så unken i munnen när vi ligger inne. Särskilt då när vi inte vet varför eller för hur lång tid.

Idag flög vi ovanför regnbågen på vår väg tillbaka från norr. Senast på torsdag köps en skolryggsäck.


Ute där vägen slutar

Kallt regn säger att sommaren lagt sig att vila. Jag undrar om vi är fyra under nästa.

En bit utanför staden i norr där mina rötter går djupare. Jag står under en garageport för att inte bli blöt. Dricker perkulatorkaffe ur plastmugg och väntar på lift. Tittar på det uppväxande hygget ovanför. Det har blivit så fint med allt ljus.

Doften av olja och rost från garaget bakom. Ett mintgrönt skåp med verktyg. Kompressorn. Ordningen bland det som verkar ogenomträngligt för den som inte kan. Det smala fönstret med utsikt över sjön. Den galna lampan är borta nu. Plastampeln med olikfärgade lampor i bladen. Jag ser mamma le i den fast den sedan länge tagits ner.

Det luktar tryggt där jag står. Det luktar som om vi skulle kunna vara här. Nästa sommar igen. Eller så blir det som så många andra, tidigare, sommarmånader. En plats omöjlig att vara. Saknaden som gör den för smärtsam.

Och jag hör mig själv prata i telefon om att börja jobba i höst. Att jag behöver det. Att jag vill göra något som tillför. Samtidigt som jag exakt när som helst. Måste få ha utrymmet att släppa allt. Springa. Utan att kunna säga när jag kommer tillbaka.

I fönstret där lampan satt. Bland dofter och rötter. Ena foten före den andra mot en tredje höst.


RSS 2.0