Att bära det yttersta

Bildblixtar i oförutsägbara stunder. Ett rum. En känsla. En spegelbild av ett grått ansikte jag inte känner igen. Ett samtal med allvarlig läkare. Samtal med andra allvarliga. Ambulansbilder. Gråtbilder. Många gråtbilder. Ännu fler allvarliga. Snabba bilder. Andra förstenade.
 
Jag klyvs hela tiden av vad som varit, som fortfarande är. Av den svåra balansen att bära det yttersta. Samtidigt som en lätt doft av Vardag långsamt letar sig in. 
 
I år har vi köpt julklappar. Och i morgon flyger vi norrut, hem.

Modig

Helgstäd på dagis. Bakom fröknarnas dörr stannar jag och dammsugaren till. Följer många foton, barn och år. En av de mina som saknas i mitten. Den andre. Som inte förrän den här hösten har skratt i sina ögon. Jag har väldigt svårt att förhålla mig till tid. 
 
Den trötte som snart gått en termin i skolvärld. Halva dagar och med en resurs vid sin sida.
 
Han vill egentligen sova tidigt men idag orkar han lite till. Fångad av äventyr i uråldriga rövarskogar och av modiga Ronja. Som går sin egen väg. Och det är precis lika spännande som jag minns det från när mamma läste ur boken med grönt omslag. Lika nära är vi nu.
 

Mycket mer

Det går inte att helt förstå. Hur vi knappt kunde andas förra december. Eller att vi nu lugnt förbereder oss för en ny jul. Att vi längtar efter den. Tror på att den ska komma. Utan att krampande försöka fånga och bevara exakt varje stund eftersom den kan vara över. Bakom nästa blinkning. Exakt där som vi var.
 
Det är väldigt märkligt. Hur mycket mer liv som kan rymmas.

Rum 24

Jag räknar på fingrarna. Åtta månader sedan vi befann oss i ett eget sjukhusrum. Nu är vi i ett av favoriterna. Ett där inget obehagligt hänt. Inte oss. Jag noterar att adventsljusstakarna är nya, liksom fåtöljen. Varken personalen eller rummet har sett mig i jobbkläder och mascara.
 
En familj som väntat på röntgensvar får ett bra besked. En annan har precis sett väggarna försvinna. En mamma jag nyss fått möta smyger in och pussar min sovande pojke i pannan innan hon går hem till sitt. I grannhuset har ett syskon tagits emot av en familj som mist. Jag delar nyheten och personalrummet blir varmt. Sedan lämnar vi avdelningen och barnsjukhusplaneten. I morgon ska jag gå till jobbet igen. 

RSS 2.0