Att försöka hjälpa till

Jag funderar aldrig över hur många svängar vi ska behöva följa med i. Det skulle göra varandet för smärtsamt.

För ett år sedan kretsade allt kring strålning. Och oro för sena komplikationer. Eller med tydligare ord: förvärvade hjärnskador. Ett vuxet lägre IQ. Andra föräldrar som delat sin sorg kring ensamma tonåringar. För det är svårt med vänner när man är trött. Har svårt att lära sig saker. Minnas. Koncentrera sig. Inte är så smart.

Något kändes fel. Direkt när han vaknade upp efter den där första ångestfyllda strålningen. Men jag lyssnade inte på mig själv. Senare samma dag. Blev han trött. Och hela min kropp larmade. Pappan åkte in med honom. Sedan gick det snabbt. Medvetslöshet. Kramper. Allt sämre syresättning. Ständigt närvarande läkare och sjuksköterskor på rummet. Flytt från dagvården upp till riktiga avdelningen. I väntan på IVA. Respirator. Lillebror grät hysteriskt men jag kastade mig ut till taxin. Utan att vända mig om. På vägen upp frågade jag sjuksköterskan i andra änden av telefonlinjen. Vad är det som händer, dör han nu? Taxichaffören som gasade, avslutade min resa långt i förväg så att jag var färdigbetald. Springklar. Undrade om jag hade någon som hjälper mig. Snabb kram och orden. Det är inte lätt... Sköt om dig så gott det går och lycka till med din pojke!

I entrén möttes jag av personal, hjälpes upp och ikapp. Allvarliga oroliga ansikten. Hissen upp till barnsjukhusets översta. Avdelningen där två sjuksköterskor ständigt arbetar. I varje rum. Fler läkare än jag någonsin sett. Arbetandes på samma skift ståendes i samma korridor.

Jag som aldrig kan sova på sjukhus. Skickade ner pappan till det rum som bäddats åt oss. Bättre att han. Själv bad jag om många filtar. För jag vet. Exakt hur genomfryst jag blir. Av att vaka. Natten som smyger fram. Småprat med fina sköterskor, ovana vid en nattförälder. I barncancervärlden finns minst lika många vuxna som barn. I varje rum. På IVA. Finns bara plats för barn, men så är de flesta också nedsövda. Vid ett tillfälle går akutlarmet. Jag förstår inte först att det är från vårt rum. Sängen på andra sidan. Rummet som fylls. Under kompakt tystnad. Jag blundar, hårt. Lägger en kudde framför min skatt. Ifall han skulle vakna just då. Min kropp minns fortfarande känslan. Av många fotpar. Händer som rörs. Andetag. Spänningen i luften. Och den knappt förnimmbara utandningen. När en av sjuksköterskorna med sina bara händer. Trycker tillbaka den andningshjälp som lossnat från bebisens hals. När alla lämnat rummet hör jag den ena av rummets sköterskor säga. Vilken tur, att just hon jobbade nu. Jag har aldrig varit med om det här. Har du?

På morgonen för exakt ett år sedan. Byter jag plats med pappan. Tar mina filtar. Lämnar IVA. Åker ner, hem. Välkomnas av andra sköterskor. Oroliga för sin pojke. Som är på fel ställe. Även för dem. En av dem gör mig sällskap när jag försöker starta kroppen. Kaffe. Mycket kaffe. Lite saft för sockrets skull. Jag säger högt. Hur ska vi orka. Det här? Hon lägger in en snus. Hämtar kaffe. Och sätter sig lugnt ner.

Vi vet inte då. Att det ska komma att upprepas. Flera gånger till. Plötsligt akuta episoder. Gråten. Allvaret. Och så dessa igen så oväntade. Vändningar.

För jag visste. Lika säkert som att någonting var fel på riktigt. Jag visste när jag såg honom titta upp från sin sömn. Att faran var över. Han vaknade upp till dagen idag. För exakt ett år sedan. Barncancerdagen.

Den kände mästerkocken som lagade mat på avdelningen. Just den dagen. Många glada och tacksamma föräldrar. Som liksom vi sällan prioriterar sitt eget välmående. Jag undrade då om det verkligen behövdes en särskild dag. Jag vet idag. Att det gör det. Nästa år. Tror jag att jag deltar. Arbetar för att göra en skillnad. Inte för oss själva. Skillnad för alla dem. Som kommer efter. Vi firar inte barncancer men. Vi försöker hjälpas åt. Så gott det går när det går.


Kommentarer
Postat av: Katrin

Gud, vad ni har varit med om mycket. Kram

2013-02-15 @ 15:28:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0