Kapslar för stora att svälja

Ny hemmakur. Fem kapselkvällar. Och han mår uthärdligt. Vi öser in illamåendemedicin. En sort i sonden, en annan intravenöst. Hoppas kunna stoppa illamåendet från att sippra igenom. Helst utan att ta till kortison, djävulsmedicinen. Medicinskåp som hobbysköterskornas kunskapsbank är full med trix.

Sedan förra veckans oväntade besked är han tydligt förändrad. Glad. Kvällspigg. Stort känns det.

Vi ligger på sängen och pratar. Om kapslarna jag knåpar upp och blandar ut, varje morgon för att jag tappat så mycket hår. Det är precis som min knöl, säger han. Jag svarar att det precis likadant också tar tid. Innan medicinerna börjar verka. Att det kan vara jättetrist för man vill ju att det ska fungera på en gång när man tar dem. Istället måste de ätas länge innan man kan börja märka en skillnad. -Känner du en skillnad nu när din knöl är pytteliten? Han tittar rakt in i mig och svarar bestämt. Ja.


Kommentarer
Postat av: Lisa


Jag blir så jävla ledsen för att er pojke har cancer. Arg och frustrerad blir jag för jag tänker på min egen lille son och vad han betyder för mig. Allt.

Jag önskar att knölen krymper mer och försvinner bort, bort, bort. Mirakel kan hända och jag skall tänka på er varje dag och att den försvinner.

Fortsätt vara tapra!

Ta hand om er.

//Lisa

2013-02-12 @ 20:23:22
URL: http://lisaflorist.blogspot.se
Postat av: Mia

KRAM

2013-02-12 @ 20:42:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0