Som i ett myllrande rus

Jag har varit överlevande i mer än tre år. Sedan den där kvällen med konstgjord andning och dubbla ambulanser. Plastlådan på IVA. Barnet som inte orkade öppna sina blåa ögon. Sjuksköterskorna som ringde när han väl gjorde det. Vi som släppte allt och sprang dit. Men aldrig hann. Dom hade hunnit sluta sig varje gång. Vi stod med spritade händer och armar. Och över kanten strök vi försiktigt på hans kind, näsa, hand. Utan svar på vad som var fel.

Det tog sin tid. Men livet hann precis bli ofarligt. Sedan var det dags igen. I norrland. Två omgångar kramper. Två hämtningar med ambulans. Två inläggningar på det där sjukhuset. Jag är så rädd för. Där jag en gång lämnat. Men det var ändå ganska enkelt. För Storebror, kvar hos morfar. Han var ju så lugn och fin. Kvällstrött. Duktig på att äta. Men. Kanske lite väl trött ändå... och snabbt ganska rund? En månad i augusti. Mitt emellan semestern i norr. Och den tid som skulle starta. Med september. Och en enorm cellklump.

I över tre år har jag överlevt. Så det är kanske inte så konstigt trots allt. Att jag nu går omkring nästan tyst. För så snart jag öppnar min mun. Trängs Livet för att få komma ut. Omfamna mig. Eufori.

Vi överlever inte. Just nu lever vi. Mycket. Och snart, snart ska vi få stå på marken som doftar av skog, rötter och hemma. En klok som känner mig bättre än jag själv. Säger att jag ser rädd ut i ögonen. När jag pratar om att resa. Men att hon samtidigt hör. Rösten hon en gång lärde känna. Och som hon nog saknat. Ganska mycket.


Kommentarer
Postat av: Frida

Tillbaka med fötterna i rötterna. Det blir balsam för själen! Håller tummarna för att ni får en härlig tid framöver. Stor kram

2013-02-26 @ 12:41:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0