Under filten

Han ler lyckligt. När jag tjuter. Näe, inte en till!

Fast jag är noga med att berätta. Att det är mormors fel. Att han blivit en sån. Och att hon lärde sig av sin pappa... Det är helt enkelt ett släktarv. Pruttilutt. Säger han. Nöjd och oväntat kvällspigg framför tv. Fast klockan är efter nyheterna. Förra året. Förra året somnade han helst före sju. Året före. Ibland vid sex. Det kan bli så. Med knölar.

Jag ser mamma. Invirad i filt på kökssoffan. Helst med bok. Ett och annat knarr. Jag tycker fortfarande att det kan vara hemtrevligt. Känns som någon som står mig nära. När jag träffar sådana som kan fisa. Och le. Det är underbart. Och helt sant. För nu gör han närmast mig. Det en gång till. Samtidigt som dom brungröna glittrar. Han känner sig stor. Njuter av fin musik, spektakel och lustiga frisyrer. Det är vår första och allra sista melodifestival tillsammans. Han frågar sin snälla pappa. Tycker du att det luktar fis om mig? Och kan knappt hålla sig för skratt. När han byter plats bort från den retsamma mamman.


Kommentarer
Postat av: A-s

Sötnosen!

2013-02-02 @ 21:58:50
Postat av: Sofia

Ni är helt underbara!

2013-02-02 @ 22:54:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0