Vi går inte bort

Ibland visar den sig tydligt. Tråden som händelser tycks sammankopplade av.

Jag är så på gränsen trött. Att tankarna lätt kommer av sig. Inte orkar hitta rätt. Glöms. Därför ser jag heller inte var tråden är på väg. Inte förrän vi nästan är där. Vid de stora fönstren på vuxensjukhuset uppe på berget. Strålstället. Nästan 40 gånger. Väntandet mitt bland alla som går och kommer. Förbi just de fönster vi nu står framför. Mina ben blir lösa.

Vid min sida går en annan. Varje vår i flera år. Har det på nytt sköljt över henne. Sorgen över barnet som dog. När det var som finast utomhus. Men. Det börjar bli annorlunda. Hon har börjat märka en ny doft. Våren doftar hennes pojke. Han som är elva nu. Fast egentligen bara tre. Eller hur åldras den som är död. Första gången vi möttes var hennes skratt det jag märkte först. Det och att hon inte grät. Kanske finns det trots allt en gräns för tårarna också.

Och den här underliga osynliga tråden. Den fortsätter att länka ihop. För det kändes helt riktigt att just hon gick vid min sida. Ungefär på året efter att vi på ett nytt sätt. Börjat förstå det här med att vara förhållandevis frisk. Trots allt. Jämfört med att ha en vit skugga.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0